Kablar anamma
Det där med intern vajerdragning är en ruskigt snygg och elegant lösning på moderna cyklar. Kanske även praktiskt men det betvivlar jag. Men det vore bra om herrar (och damer) konstruktörer tänkte ett steg till. Till exempel på de stackare som skall byta vajrar när det är så dags. Och på skogsmoppar sker det tämligen frekvent. Grus, lera och damm kletar igen det mesta.
När jag glad i hågen skulle bege mig ut i onsdags för ett upprepande av MTB-euforin från häromdagen upptäcktes att jag saknade framväxlar. Först var det tungt att växla och strax därefter fungerade de inte alls. Det spelade ingen roll hur jag försökte vrida på justerskruven. Den kärvade allt mer och sen satt växelhandtaget i princip fast.
Efter att ha vänt hemåt och övergivit tanken på att byta skor och cykel till racer slet jag bort den gamla vajern och höljena bara för att konstatera att de var slut. Helt igenbeckade och upprostade med samma glidkoefficient som kardborreband. Här behövdes nytt.
Googlade och letade efter ledtrådar till hur man enklast drar växelvajer genom ramar. Fick fram ett svar som gav vid handen att de endera löper i kanal inuti röret eller har en lösning med heldraget hölje hela vägen. Jag kan muntert låta meddela att så inte alls är fallet. Åtminstone inte på min ram.
Ännu muntrare blev det när jag konsulterat cykelmekaniker som med ett leende sade att “det kan vara bra krångligt ibland”. Möjligen skulle det gå om man på något sätt använt sig av den gamla vajern när man drog ut den. Det var så dags. Eller att det kanske gick att demontera vevpartiet och på så vis komma åt eländet. När jag antytt att han får ta hand om det hela om jag misslyckas skrattande han och sade “nej för tusan, inte det”. Inköpet stannade vid två nya höljen.
Det blev ett rejält mekpass då mitt nya bakhjul dessutom med sedvanlig tysk effektivitet anlänt till dörren igår eftermiddag.
Den delen som inkluderade att flytta över bromsskiva och kassett till det nya hjulet gick relativt smärtfritt. Jag skriver relativt då blodvite uppstod tämligen omgående. Någon, inte jag, hade satt fast skruvarna med blå Loctite vilket gjorde att jag förstås slant med torxnyckeln då jag var tvungen att ta i hårt och dängde knogen i bromsskivan. Ni som känt på en sådan vet hur vassa de är.
Den andra delen som bestod i att fixa höljen, vajerdragning samt justering av såväl fram- som bakväxel gick nästan bra. Det vill säga så länge jag höll mig till sånt jag kan och är van vid som att slöjda vajerhöljen och liknande så flöt det på.
Sen var det detaljen med ramen och vajern. Försökte först att lirka igenom den. Det gick inte. Satte då ramen i vinkel i mekstället för att få hjälp av moder jord och gravitationen. Föga framgångsrikt. Tänkte en stund och och återvände från cykelboden i triumf med en magnet efter att ha klurat ut att en sådan kanske gick att guida vajern med. Det fungerade inte det minsta även om det i teorin lät bra.
Fick ta mig en funderare till och uppfann sen en vajerfångare av ett halverat och delat sugrör. Om det var tur eller skicklighet kan jag inte svara på men en halv minut senare var vajern på plats.
Själva justeringen av växlarna gick misstänksamt lätt och efter det hade jag en väl fungerande cykel igen.
Jag var naturligtvis tvungen att prova cykeln och det blev tre mil underbar skogscykling i fantastiskt väder. Mycket av sträckningen gick på nygamla stigar ute på det gamla övningsområdet som tillhörde i11 en gång i tiden.
Ännu en gång förbluffades jag av den enorma mängden fungus i skog och mark. Såpass att det ibland sprutade krossad svamp på underbenen. En besynnerlig och sval känsla.
/ J – balanserande på slak vajer
#cykligare #knivesandbikes