Det var grymt skönt att komma fram till Vukovar. Jag stämplade in, bytte batterier i GPS-trackern, hyrde ett rum i 6 timmar, beställde lunch, gick upp på rummet, satte Di2 batteriet på laddning och hängde upp alla blöta prylar på tork.
Sedan gick jag ner till restaurangen och såg att min mat var klar, perfekt! Tryckte i mig maten och lite glass innan jag gick upp, duschade, tvättade kläder och hävde mig i sängen. Runt 5 timmar senare var jag uppe, packade ihop allt, käkade middag på hotellet och satte av mot Bosnien. Det var nu sen eftermiddag, jag tror klockan var runt 17 och jag tänkte köra på minst till midnatt.
Sträckan till nästa checkpoint på toppen av Mount Lovcen i Montenegro var enligt min gps-fil 55 mil och 9400 höjdmeter. Det skulle bli rejält kuperat i Bosnien visste jag efter mina kartstudier. Nu skulle det bli några höjdmeter färre då det var några tunnlar i södra Bosnien där programmet räknade som att jag skulle cykla över kullarna.
Framåt kvällen nådde jag floden Sava och gränsen till Bosnien. På den Kroatiska sidan var det landsbygd och strax före gränsen passerade jag en fest där det lät som att de sköt i luften. Efter gränspassagen kom jag in i Brcko, en lite större stad med en bensinmack med ordentligt utbud.
Kroatiska landsbygden hade erbjudit brödbutiker med vitt bröd så det var skönt att kunna fylla upp cykeln med energi igen. Nu hade det börjat dyka upp lite mer vilda hundar och jag hade rivit av mina första hundspurter. När jag rullade in i Tuzla strax efter midnatt så var jag sugen på att komma inomhus och sova. Jag hittade ett motell i utkanten där de precis avslutat en bröllopsfest. Det fanns dock ett rum för 20€ och jag var snabbt i säng.
Nästkommande dag bjöd på Bosnisk landsbygd. Jag trampade efter ett tag in på en grusväg som blev mindre och mindre. Jag visste att jag skulle ha ett parti med grusväg men den hade sett bättre ut på google earth än vad den gjorde i verkligheten. Jag visste också att jag snart skulle köra skogsbilväg i åtta kilometer. Jag hade valt den trots att den såg ganska dålig ut på kartprogrammen för jag skulle slippa några kilometer och dessutom undvika Sarajevo. Nu blev ju skogsbilvägen till slut en ganska dålig stig och det tog lång tid innan jag åter var ute på asfaltsvägen.
Bosnien var supervackert att cykla i, det var kuperat och jag cyklade i en jättefin ravin och genom häftiga tunnlar. Trafiken var mycket bättre än vad jag hade räknat med och jag var på gott humör. När natten kom hade jag inte så värst långt kvar till Montenegro men John Blund tyckte att jag skulle slå läger efter en riktigt lång klättring. Jag hittade en lämplig skogsbilväg och gick in ett 20-tal meter. Även denna natt skulle jag vakna av ett brutalt regnväder. Jag hann dock dra igen dragkedjan innan allt var dyngsurt och kunde sova vidare lite till.
När jag cyklat några timmar och var sugen på frukost såg jag en liten restaurang bredvid vägen och satte in huvudet för att se om man kunde köpa sig lite mat. Där inne i mörkret satt 4 män och drack kaffe och sprit. Klockan var nog runt 7 på morgonen och de kunde erbjuda turkiskt kaffe och en snaps, något att äta var inte att tänka på. Jag tackade nej till snapsen men tog en kopp starkt kaffe innan jag tackade för sällskapet.
I Montenegro fortsatte klättringarna och det tog mig lite länge tid än jag hoppats på att nå Kotor och Adriatiska havet. Jag käkade lunch uppe i bergen innan jag tog mig ner till havet. Det var riktigt varmt i Kotor och jag var där mitt på dagen.
Vattnet var helt kristallklart och jag skulle gärna stannat och njutit om det inte varit så att jag befann mig mitt i ett race mot klockan. Jag fyllde på vatten och stoppade lite extra vätska i cykeltröjans fickor innan jag påbörjade klättringen upp till den fjärde kontrollen på Mount Lovcen. Den här klättringen var helt fantastiskt vacker och samtidigt ordentligt jobbig i värmen. Berget reser sig i princip ur havet och toppen ligger lite drygt 1500 höjdmeter högre upp.
Till slut var jag uppe vid restaurangen där kontrollen var. Två volontärer tog emot mig och stämplade kortet. Nu hade jag stämplat vid sista kontrollen och skulle bara ta mig till målet. På en svensk orienteringstävling brukar det max vara 200 meter från sista kontrollen till mål men här återstod 120 mil. Trots det så kändes det nästan som att det var klart. En förrädisk känsla som jag var tvungen att försöka mota bort.
Jag hade nu cyklat i 9 dygn och 17 timmar och jag hade min målsättning inom räckhåll. Självklart var jag sliten men kroppen funkade forfarande.
