Fredag och än en gång sitter jag här och avnjuter morgonen med ett smärtsamt intervallpass tillsammans med MIA. Denna gång var det korta men dödligt köttiga intervaller i programmet. Undra om Einstein någonsin satt på en testcykel… Det är ju inte helt osannolikt att man börjar fundera kring tid och rum under ett hårt intervallpass menar jag. Tänk en bergochdalbana, man får kanske åka i två minuter men det känns som att man knappt hunnit slå sig ned innan det är dags att gå och ställa sig i kö igen. På monarken ser det annorlunda ut. När man upplever att det gått tre timmar sneglar man ner på klockan och inser att man kört 14 av de 30 sekundrarna! Allt runtomkring stannar upp och rummet krymper kring dig. Smärtan är påtaglig men man försöker kriga på och intala sig att krafterna finns där någonstans. Det är njutning när den är som bäst!
