Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Cykligare

MTB-Cup II, Ängarna

Idag kan jag ärligt säga att jag är MYCKET trött i benen. Gårdagens bana krävde sin tribut. Men det kom inte som någon överraskning. Det är inte första gången jag tampas med Henriks bakgårdsbana även om det nu var länge sedan. Det är inte alla förunnat att kunna ha en Mtb-bana på tomten! Eller kanske snarare på sin mark men delar av den gick bokstavligen över hustomten. Tror att herr H kan ha kommit på ett nytt sätt att vertikalskära gräsmattan. Kanske ett tips till alla villaägare?

Varvning och mål i trädgården. Tack Henrik för att vi fick köra sönder din tomt i år igen!
Varvning och mål i trädgården. Tack Henrik för att vi fick köra sönder din tomt i år igen!

I år hade banan fått några tillägg i form av ett par stenkistor och sväng på motstående sida grusvägen. Ett välkommet inslag då det nog var det enda partiet där man kunde “andas ut” en smula. Annars ökade svårighetsgraden mest genom den myckna regnandet dagen innan. Bokbackar blir notoriskt hala under sådana förhållanden. Exempelvis finns det en brant nere i en svacka i botten av banan som jag klarar i torrt före men inte i lera. Sen var det inledande surhålet på den äldre delen av banan till en början bara halt. Sen blev det värre enligt formeln:  25C X UV + 25C X TV = lerfest. Där UV står för den okända storheten antalet uppvärmningsvarv och TV är den mer kända storheten 5.

Det här var innan racet startat!
Det här var innan racet startat!

Det som gör banan ansträngande är inte så mycket antalet höjdmeter eller distansen. Det beror snarare på att de “flowiga” partierna på relativt slät bokstig i stora delar går uppför. I övrigt handlar det om mycket trixiga partier med snäva svängar och många igångdrag avbrutet av ett par tre riktigt tekniska passager. Körtiden hamnade runt en timma. En mycket intensiv timma.

För att kunna tampas med den så tog jag en uppvärmningstur ut till Hollstorp och Ängarna och på vägen dit dirigerade jag ett par förvirrade bilister på väg åt olika håll. Därefter tog jag mig runt två rekognoseringsvarv på banan. Det första i sällskap för att hitta eftersom delar var nya, det andra ensam för att fundera lite på vilka växlar jag skulle ligga på. Det är något jag gör om jag kan.

Knattarna, varav några inte alls så små, drog iväg först och uppvisade en attans god teknik och ännu mer vilja. Efter att deras insats var över så var det dags för oss gubbar att dra iväg. Skriver “gubbar” eftersom den enda potentiella startande damen dessvärre blev avskräckt och inte kom till start. Banan är mycket teknisk för en relativ nybörjare.

Allt fler börjar samlas innan start. Till sist blev vi 24 stycken som cyklade plus knattar/ungdom
Allt fler börjar samlas innan start. Till sist blev vi 24 stycken som cyklade plus knattar/ungdom

Starten gick som vanligt nere vid ladan och inleddes med grusvägsslakmota för att sprida fältet. Det inledande partiet är annars inte helt lätt att köra om på. Av någon anledning hamnade jag i första “startled” då jag stod där och småpratade och de andra drabbades av akut blyghet. Ja ja, de fick skylla sig själva eftersom de då var tvungna att runda mig.

Iväg kom vi tämligen lugnt och ordnat. Det fanns faktiskt ingen anledning att stressa. Trötta skulle vi nog bli ändå. Jag gissar att jag befann mig i mitten av fältet ungefär. Känslan i benen helt ok. Och så in på första skogsslingan till höger. Flöt väl på någorlunda även om det kändes att jag bara kört en handfull rundor på MTB i år. Skogsflyt är något lite av en färskvara även om den går att hitta rätt fort.

Dags för andra slingan av banan. Den inleds med tomtrace följt av den första tekniska passagen bestående av ett litet drop med ett A- och ett B-spår. Tog det lättare alternativet. Sen surhålet med påföljande hala nedfärd mellan mycket spetsiga stenar. Sen upp igen förbi nybyggt hus på ängen och in bland ungskogen med de många snäva svängarna. Nästa parti är stenmurspassagen, som kommer innan en kort stenig bokbacke uppför, en bit skråcykling ned i en svacka med en brant kort uppförsbacke. Sen blir det jobbigt på riktigt.

Höll igen ordentligt i den första långa bokbacken uppför. Den var mjuk och gjorde att man inte tjänade på att ställa sig upp och bryta. Det var i den här delen jag konsekvent tappade tid och senare placeringar. Alla körde fortare än mig här. Jag tog mig uppför, inte mer. Mycket glad för min lillklinga kan jag säga. De som hävdar att man inte behöver den heter inte John.

Resten av banan vindlar upp och nedför bokbacken. Det var även här en ny “rock garden” fanns att passera. Bäst gick det när jag var trött. Tungan rätt i mun och bara att  trampa så skötte dämparna resten. Men därefter ett “hål” som var svårare för mig. Halkade på nästan varje varv på väg upp där ett träd skulle rundas. Tappade mycket tid även där.

I bokbacken ser man och kan delvis följa de andra cyklisterna på flera ställen. Det kan både motivera och hetsa. Men inte mig, inte idag. Jag hade inget val mer än att köra i mitt eget tempo. Pulssiffrorna bekräftar den känslan. Jag kunde faktiskt inte kört så mycket hårdare. Snittpuls på 167 för hela loppet och maxade på 181 innan jag slog av på takten på andra varvet.

Annons

Det var också mot toppen av den här delen av banan jag så småningom blev varvad av täten. En trio bestående av Johan, Jens och Håkan susade om mig. Jag skrev “HEJA!” så det ekade mellan bokstammarna. Jag var glad.

Hyfsat ren cykel vilar ut efter första uppvärmningsvarvet
Hyfsat ren cykel vilar ut efter första uppvärmningsvarvet

 

Som vanligt var första varvet en smula “kantigt” för mig. Jag körde på saker och ting och hittade inte mina idealspår. Och lika sedvanligt infann sig tekniken på andra varvet där jag i gengäld blev rejält trött. Tredje och fjärde varvet gick tekniskt bättre men farten kunde inte ökas. Några hade jag bakom mig men de gick om andra gången vi passerade nämnda bokbacke. Sen hade jag ett litet försprång före ytterligare någon cyklist som jag tappade då jag fick för mig att jag skulle ta droppet på andra varvet. Det resulterade i en rejäl “OTB”. Fastnade med framhjulet, dämparen neg mycket och jag balanserade framåt och tippade sakta men obevekeligt. Vurpan var ett faktum men den var stillsam och inget gick sönder.

Att jag blev passerad med jämna mellanrum var inte så mycket att göra åt den här dagen. Men det gjorde mig inget då målsättningen faktiskt var att ta mig runt utan att vare sig jag eller cykeln skulle gå itu. Målsättningen kan tyckas lågt ställd men den som kört banan vet att fem varv på den i tävlingstempo kan ta musten ur de flesta.

På de sista varven var surhålet rejält uppkört och lerigt vilket smetade igen bakdäcket och gjorde stigningen upp till ängen betydligt svårare. Fick hoppa av och gå sista gången jag passerade där. Att halkan och stenarna ställde till det för fler fick jag senare höra då en av tätcyklisterna fått ett rejält genomslag som resulterade i en punktering. Men skam den som ger sig. Han sprang tillbaks till bilen, fick tag i en slang, bytte den och slutade ändå i topp. Själv fick jag också genomslag redan på andra varvet och väntade mig att höra det bekanta psssst-ljudet. Men det uteblev. Vis av erfarenheten från förra cupen hade jag mer än två och halvt kilos tryck fram.

Inte helt ren efteråt
Inte helt ren efteråt

I mål kom jag och det var oändligt skönt. Kändes som jag var bland de sista som slutförde banan och det kan nog stämma. En kaffe och lite smågodis senare var jag om inte en ny människa så åtminstone talbar.

Ett alltigenom mycket väl genomfört träningspass av såväl mig som övriga deltagare och inte minst sekretariatet och arrangören Bike Brothers. Det märktes att anstormningen vid förra Cuptillfället hade gett erfarenheter.

Först i mål, utom tävlan kom arrangören Håkan efter den här grundliga uppvärmningen
Först i mål, utom tävlan kom arrangören Håkan efter den här grundliga uppvärmningen

På vägen hem slog jag följe med Björn och bäst vi trampade hemåt i kvällningen blev det demonljus. En blek sol försökte tränga genom en sotig åskigt gul dimma. Sen kom störtskuren och haglet. Det gjorde ont att köra nedför Högstorpsbacken. Is från himlen är vass. Men lite lera blästrades av från benen i alla fall.

/ J – ut ur leran in i haglet

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

John Wikström
Bloggen som lämnar spår såväl i skogen som på vägen och möjligen i själen. Jag är en entusiastisk cykelmotionär med smak för det mesta inom cykel. Humlan som inte kan cykla men gör det ändå. Huvudsakligen trampas stig och nöts asfalt i Småland. Detta kryddas med motionslopp med jämna mellanrum samt någon enstaka tävling. Även pendlings- och transportcykling bedrivs frekvent och det händer också att jag engagerar mig i trafikfrågor. Sen bjuds understundom på texter om övrig träning samt funderingar kring livet, universum och allting. Välkommen!
Annons

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.