Världen är en sörja.
Brun, grå, kall och fuktig. Täcker mig och omgivningen som en liksvepning.
Från himlen faller ett skirt flor av knypplat elände.
Jag faller likaså,
vintern är själsdödande.
Den som tycker något annat kan med fördel hålla klaffen.
Vill inte höra något romantiserande kring frostbitna björkar, sol från blå himmel, fem minusgrader och bra skidföre. Så ser inte vintern ut i södra Sverige. Den är maniskt kletig.
Låder fast vid kropp och själ. Förtär och förstör.
Letar efter tecken i skyn, efter texten NÖDUTGÅNG!
Den som för mig ut i våren. Men den är tyst. Grå.
/ J – överväger att emigrera
