FRÅN LANDVÄGSMEDALJÖR TILL DÄMPARGURU
1992 stod en då 21-årig Per Strååt näst högst upp på pallen efter linjeloppet på landsvägs-SM, före storheter som bland annat Mikael Roddarn Andersson, Michel Lafis och Glenn Magnusson. Med sikte på att bli bäst i världen lämnade han sedan Sverige för Spanien, och det skulle ta 23 år innan han flyttade hem igen. Men då var det inte med en lång proffskarriär på asfalten i bagaget, utan med en unik erfarenhet och expertis inom ett helt annat område: dämpare till mountainbikes. Häng med på en resa genom cykelsporten med Per Strååt, mannen bakom Racing Bike Sweden.
Per Strååt har en helt unik erfarenhet, då han sedan mitten på 90-talet lagat och servat tusentals och åter tusentals mtb-dämpare. Men i hans ungdom var inte ens mountainbike en sport, och det var landsväg som gällde för Per. På Skara cykelgymnasium i slutet av¨80-talet var han också fast besluten att bli världens bästa landsvägscyklist, och varje träningspass var en tävling mot allt och alla. ”Vad det än handlade om så var det tävling, och vi skulle knäcka varandra varenda träningspass. Det var alltid race, och med facit i hand kanske inte kroppen fick den vila den kunde behövt”, säger Per.
Det gick dock bra för honom, och som ungdom tog han SM-guld i tempo och fick representera landslaget, bland annat vid junior-VM i Moskva 1989 mot jämnårige Lance Armstrong. Redan som 19-åring var han också uppe och slogs om pallplatser vid senior-SM på landsväg, innan han som 21-åring alltså tog ett silver på linjeloppet under SM i Västerås. ”Det var en blandning av skicklighet och tillfälligheter, som det alltid är”, kommenterar Per loppet.
Mot bergen
Med målet att vinna de finaste tävlingarna som finns insåg Per att han var tvungen att hitta sin nisch, och med en vikt på under 65 kilo i tävlingsform var det inte svårt att se var han skulle kunna hävda sig mot de allra bästa. Det var i de stora bergen, vilket fick honom att fatta beslutet att 21 år gammal packa väskan och flytta till Spanien. ”Ju längre klättringar, desto bättre var jag, och då behövdes det riktiga bergskedjor”, säger Per, och fortsätter: ”Man visste ju inte riktigt vad som väntade, för jag kunde ingen spanska och det fanns varken internet eller mobiltelefoner.”
Per började snabbt köra för ett lag strax under de finaste lagen, och det gick bra för honom. Han tävlade och körde som besatt, vilket både ledde till segrar i fina etapplopp och många dagar i bergströja. Men inne i sin bubbla såg han inte att han var på väg mot ett stup, och han hade heller ingen som kunde tala om det för honom. ”Jag körde alla tävlingar, och jag körde alltid för att vinna, med allt jag hade som insats. Jag tyckte att vila var för slappisar, och jag var inställd på att ta mig till ett av de stora proffslagen inom ett år”, säger han.
Ett av problemen var en kulturkrock, som gjorde att han fick svårt att lyssna på omgivningen. ”Jag var inte van vid att det kom team-order om att någon annan skulle vinna, när jag hade kapaciteten för att göra det”, säger Per. ”Jag litade inte på att ’min tid kommer’, och jag hade ingen som jag riktigt såg upp till att lyssna på. Hade Miguel Indurain kommit och sagt att jag skulle ta det lugnt ibland hade det varit annorlunda, men nu körde jag bara på. Jag var för ung och dum för att utnyttja hela min kapacitet på rätt sätt.”
En krasch blev droppen
Efter en allvarlig krasch skulle Per snabbt tillbaka i träning, och det gjorde att han drog på sig massiva infektioner i kroppen. Till slut hamnade han hos en läkare, och det visade sig vara en läkare av det slag som en del förknippar med just 90-talets cykelkultur. ”Han sade till mig att min kropp var helt slut och nedkörd, och att jag kunde välja mellan att vila ett helt år eller att ta hans hormonbehandling, så skulle jag vara tillbaka om ett par månader”, berättar Per, och fortsätter: ”Då satt man där och tänkte ’Va, vila ett år, jag har inte vilat tre dagar i hela mitt liv’. Men som tur var valde jag den långa vilan, även om jag inte riktigt kunde hålla mig lugn i alla fall sedan.”
MTB, som plåster på såren
Nu befinner vi oss alltså precis i mitten av 90-talet, och den nya sporten mountainbike börjar bli riktigt het. 1996 skulle den komma att göra debut som OS-gren, och fler och fler hittade ut i skogen på cykel. Så även Per: ”Först var jag skeptisk, och tänkte lite att ’Det är nog bara klena stackare som kör sån där mountainbike’. Men jag tänkte att jag måste väl prova, och så åkte jag till en uttagningstävling för Vuelta a España MTB. Trots att jag var ett rent vrak fysiskt så lyckades jag placera mig i toppen, och kunde få köra om massa prispengar och grejer. Så jag tänkte att ’Det här är ju skitbra, jag kan komma hit skadad och det går bra ändå!’” Efter detta kom han aldrig tillbaka till landsvägen, och istället var han nu en del av MTB-sporten. Något som skulle bli en livslång relation.
Mer och mer vid sidan av banan
Per var duktig på att skruva med cyklar, så redan från början gjorde han det åt både sig själv och andra. Han fortsatte också att tävla seriöst på sin MTB, men fortfarande inte helt återställd efter sin fysiska kollaps, och därför inte med samma totala hängivenhet som på landsvägen. Istället kom han mer och mer att ägna sig åt själva cyklarna, och han kom också i kontakt med det franska legendariska MTB-märket Sunn. ”Sunn var gigantiska på denna tiden och dominerade sporten i Europa både sportsligt och teknologiskt. Jag körde i deras näst bästa lag, ’Team 2’, och det var en helt sjukt stor cirkus. Jag körde till exempel en fransk cuptävling och då var det 300 startande och TV-sändning med helikopter.” Han blev också uttagen att köra ”Tour de France MTB” med de allra största proffsen, men sjukdom satte stopp för startande.
Per drog i denna vevan igång en import av Sunn-cyklar till Sverige, och han blev strax efter också anställd av det franska märket. Från sin bas i Spanien representerade han bland annat Sunn ute på tävlingar, och höll i mekkurser för butiker. Han hade redan fått rykte om sig att vara kunnig på det här med dämpare, som blev viktigare och viktigare på mountainbikes. ”Jag tyckte det var kul, och då blev det att jag fick ta mycket sådana uppdrag. Men jag var såklart helt självlärd, för så är det ju med cykel.”
Svenskt lag
Under tiden med Sunn drog Per också igång ett lokalt lag hemma i Sverige, som skulle komma att bli starten för en annan intressant cykelkarriär. Så kallade ”Co-Factory”-lag var lokala lag med röda tröjor runt om i Europa, och i hemorten Växjö startade Per ett lag där en viss Gustav Larsson gjorde sina första cykellopp. ”Han älskade att cykla, och hade väldigt oväntade talanger. Trots att han var så stor var han väldigt teknisk och gjorde massa tricks och grejer, samtidigt som han var extremt stark. Men om han skulle leva på att cykla var det ändå mycket lättare att göra det som landsvägscyklist, så till slut blev det asfalten för honom.”
Pers eget cyklande var vid det här laget mest för skojs skull, och träningen var inte seriös på alls samma sätt som den hade varit några år tidigare. På bilder från slutet av 90-talet är det heller inte samma hyper-deffade bergsget man ser som på bilder från början på 90-talet, och på tävlingar levde han lite på träningsarvet efter landsvägskarriären. Sista SM:et på MTB kom han ändå femma i den nystartade grenen Tempo-XC, men efter det var det jobbet som gällde. ”På Sunn jobbade jag sjukt mycket, och det var den bästa skolan man kunde få, för de låg verkligen i framkant. Ett år hade de åtta regerande världsmästare på Sunn-cyklar”, säger Per, och fortsätter: ”Jag tror knappt att det finns lag idag som lägger lika mycket krut på att få materialet perfekt till tävlingarna som Sunn gjorde under den här tiden.”
Konkurs för arbetsgivaren
Sunn fick till slut lite hybris, och gjorde satsningar inom bland annat skidor som inte föll väl ut. Det ledde till att man gick man i konkurs 1999, varpå Per sökte sig vidare i den spanska cykelbranchen. Han jobbade på en mängd olika företag, och ofta var han ansvarig för att hålla mekkurser på dämpare för butiker och liknande. Han jobbade också med service av Cannondale-dämpare i butik under en period, och med RockShox under en annan. Fast det är länge sedan finns det faktiskt fler likheter än man kan tro med de dämpare Per skruvar på idag. ”Om man tar en av de första dämparna som slog, som till exempel Mag 21:an, så var den faktiskt inte helt olik det vi har idag till konstruktionen. Allt har ju förfinats väldigt mycket, men Mag 21:an jobbade med olja och luft precis som dagens dämpare. Det var ett öppet oljebad, och sedan tryckte man i luft i samma ben så att man kunde få sig en rejäl dusch om man öppnade den på fel sätt. Men det är ingen revolution mot idag, utan kanske mer en evolution”, berättar Per.
Han kan redogöra i detalj för konstruktionen av alla de gamla klassiska dämparna, som Manitou 1, tidiga RockShox Sid, eller Manitou TPC. Intresset lyser om honom, och det är en minst sagt unik kompetens att ha mekat så mycket med dämpare under hela den tid som dessa tingestar har existerat. ”Det är intressant hur det har vänt, för om vi tar till exempel de gamla Marzocchi-gafflarna så var de egentligen små kopior av deras motorcykeldämpare. Idag är MTB större än MC, och MC hämtar inspiration till dämparna från MTB. Då får vi helt plötsligt se luftdämpare på motorcyklar”, säger Per.
Skylten hängs upp
2005 beslöt Per tillsammans med en spansk vän som hade en liknande bakgrund att de skulle satsa på något eget, och göra något av sin expertkunskap på dämpare. Den dagen föddes företaget Racing Shox, och affärsidén var tydlig: De skulle erbjuda blixtsnabba leveranstider från att en butik skickade en dämpare till dem till dess att de fick den i retur, men givetvis utan att tumma på kvaliteten. Det funkade, och de utförde service på dämpare åt mer än 1500 butiker i Spanien, Portugal och Andorra. ”Vi var den första specialiserade dämparverkstaden, och vi fick en väldigt bra start som gav oss ett bra rykte redan från början”, berättar Per.
De blev snabbt officiellt servicecenter år Manitou, och ett tag senare även åt Cannondale-dämpare. Detta gjorde att de fick åka på speciella utbildningar tillsammans med ingenjörerna som utvecklat produkterna, så det blev en förstklassig skolning. Detsamma hände sedan ett antal år senare, när de blev officiellt servicecenter åt Marzocchi. Hela tiden jobbade de dock med alla fabrikat, om än mer med vissa. Man valde dock att förbli ett litet företag, för att kunna fokusera på det man var bra på. ”Antingen får man vara ett litet, snabbt och dynamiskt företag, eller så får man bli en stor drake med en massa anställda på olika positioner. Men då kan det sluta med att man inte längre gör det man gillar och är bra på, det som gjorde att man började från första början”, säger Per.
Erfarenhet viktigast
Per förklarar att några av hemligheterna för att bli en riktigt bra dämparmekaniker är att man ska ha gjort sina mil på cykeln, och man måste utmana sig och våga prova på saker. ”Det är oftast inte så väldigt svårt att skruva med dämpare, men det tar tid och man måste ha kunskapen och erfarenheten som gör att man vet hur något ska vara när det är riktigt välfungerande. Annars kan man inte göra det bra, och får svårt att veta vad det beror på när dämparen inte fungerar som den ska. Så man måste köra på grejerna, och prova nya saker så att man rör sig framåt”, säger Per.
Av bland annat den anledningen gick Per efter alla år som uthållighetscyklist över till att köra downhill och senare enduro, under ungefär samma period som företaget startade. Inom dessa grenarna fanns det också en lite mer spännande utmaning för honom som dämparmekaniker, eftersom många XC-cyklister var nöjda bara gaffeln var lätt och hade en hård lockout. Så när exempelvis Megaavalanche-tävlingar började dyka upp var Per där, redo att växa tillsammans med den sport som han älskade.
Hem till Sverige
Vid det här laget hade Per två barn, och han tänkte mer och mer på vad han som förälder kunde ge dem: ”Baskien var ett väldigt bra ställe att leva, bo och jobba på som vuxen, men när man fick barn var det svårt att blunda för att det finns mer orättvisor där. Framförallt för kvinnor, och om barnen ska få en bra utbildning är det privatskola som gäller. Därför valde vi att flytta hem 2015, för att barnen skulle få en bra utbildning och kunna bli tvåspråkiga på riktigt. Det är kanske det viktigaste jag kan ge dem”, säger Per. Han hade då bott 23 år i Spanien, och det blev inte precis som han hade tänkt sig med cykelkarriären. Ändå är han glad att det blev som det blev, för det var en tuff period inom landsvägscyklingen som tog vid efter att han lämnade. Istället fick han uppleva hur en annan cykelgren blommade ut, även om hans egna tävlingsresultat aldrig kom att spegla hans fulla kapacitet som cyklist.
Företaget fortsätter på hemmaplan
Hemma i Sverige har Per fortsatt att laga och serva dämpare, men han har fått byta namn på företaget till Racing Bike Sweden för att kunna registrera det. Han har dock kvar kontakterna med Baskien, dels genom att han ordnar cykelresor dit och dels genom att han också börjat sälja cyklar från regionen – Orbea. Numera jobbar han heller inte bara med butiker, utan också direkt med cyklister. Det har gett en kontakt han tidigare saknat, och tillfört en ny dimension. ”När jag kan tala direkt med cyklisten så handlar det om mer än att dämparens funktion ska vara perfekt, utan då kan vi också arbeta med inställningarna på ett annat sätt”, säger Per. Extra tätt jobbar han med sitt eget enduro-team med två åkare som kör i svenska enduro-cupen, för det är i sporten som hans hjärta finns kvar. Givetvis står han också själv på startlinjen så fort startskottet går, även om han inte flyger upp för backarna som han gjorde för 25 år sedan, när världen skulle erövras på racercykeln.
FAKTA
Namn: Per Strååt
Yrke: Dämparmekaniker på heltid sedan 2005, och på deltid sedan 90-talet. Dessutom återförsäljare och distributör av utvalda MTB-produkter.
Bor: Hovmantorp utanför Växjö
Familj: Frun Adriana samt barnen Juan och Sara
Tack Henrik för en mycket bra artikel om Per som jag har haft förmånen att se växa upp hemma i Växjö och nu som vuxen man med familj. Hans ödmjukhet är det jag värdesätter mest hos honom.