Intervju: Åsa Erlandsson

Snart är det cykelcross-säsong igen, där den regerande mästarinnan är Åsa Erlandsson. Som MTB och CX-åkare har hon flera SM-titlar på meritlistan, och för ett tag sedan träffade vi henne  för en pratstund om cykellivet.

Text: Carl Olsson

När Åsa Erlandsson den 13 januari 2018 förberedde sig inför starten av cykelcross-SM gjorde hon det med en förhoppning om att kunna bärga guldet. Till hennes fördel talade dels att mästerskapet avgjordes på välkända stigar hemma i Göteborg, dels att hennes uthållighet skulle komma väl till pass på den tunga och krävande banan. I väntan på startskottet kände hon en viss nervositet, men inte mer än att det var hanterbart. ”Jag var mycket mer nervös när jag var yngre. Nu försöker jag se det som den tävling det faktiskt är, och att det finns andra värden i livet som är viktigare”, säger hon.

Hon hade sin vana trogen förberett sig minutiöst, men visste att det skulle bli en tuff uppgift att besegra främsta konkurrenten Ida Erngren från Upsala CK. ”Innerst inne ville jag verkligen vinna i Göteborg, men jag tonade ner den förhoppningen för mig själv och för andra. Jag hade ju inte riktigt kunnat matcha Ida tidigare under säsongen, och jag visste att det skulle bli jättesvårt att slå henne på SM”, säger Åsa.

 

”Jag är grymt nöjd”
I det kylslagna januarivädret satte åkarna full fart från start och redan tidigt i loppet stod det klart att guldkampen skulle komma att stå mellan Åsa och Ida. Inledningsvis var det Ida som höll i taktpinnen men så, i en kurva på det första varvet, smet Åsa förbi och satte högsta fart. ”När jag fick en liten lucka bestämde jag mig för att köra, jag tyckte inte att jag hade något att förlora. Det är alltid svårt att veta om man ska satsa eller hålla igen, men den här gången höll satsningen hela vägen in i mål”, säger Åsa, och fortsätter: ”Vissa dagar får du slita för att cykla fort, men på SM hade jag en jättebra dag där allt bara flöt på. Jag är grymt nöjd”. Därmed tog Åsa karriärens tredje SM-guld i cykelcross, samtidigt som hon fick bästa tänkbara start på cykelåret 2018.

Lovande löpare
Men egentligen var det inte cyklist som den ­nyblivna ­svenska mästarinnan skulle bli när hon inledde sin ­idrottskarriär. Som ung var det ridning som gällde innan hon som tonåring slog in på en bana som långdistanslöpare. ”Jag sprang en hel del hemma i Karlskoga när jag var yngre, och som 16-åring gick jag med i en klubb. Där fick jag hjälp med träningsplaneringen så att jag kunde utvecklas på ett struktu­rerat sätt”, berättar hon. Hon vann terräng-SM i lag som 18-åring, och ­beskriver sig själv som en hyfsad löpare. ”Men det tar ­ganska lång tid att bli duktig på maraton, vilket var mitt mål. Du måste träna mycket under lång tid för att lyckas”, säger hon.

Tyvärr fick hon aldrig chansen att visa hur duktig hon hade kunnat bli. Flertalet skador störde hennes satsning innan en stressfraktur i underbenet definitivt satte stopp för löparkarriären. Åsa fortsätter: ”Jag började satsa mot maraton när jag var ganska ung, och jag tränade hårt. Kanske var det därför jag fick så stora skadebekymmer”.

Uthållighet från löpningen gav fördelar
Men att hon till följd av skadan skulle sluta träna fanns inte i hennes sinnevärld. Hon kunde ju cykla utan att benet smärtade, och köpte därför som 25-åring en ­mountainbike. Därefter anmälde hon sig till tävlingen Kjells tur i Karlskoga. ”Det var åtta mil i riktig lervälling, och jag vill minnas att jag kom på åttonde plats ungefär en timme efter segraren”, säger hon, och fortsätter: ”Jag var jättenöjd med ­resultatet, och jag tyckte framförallt att det var väldigt roligt att cykla”. Efter premiärloppet valde hon att satsa vidare på ­mountainbike, och hon utvecklades snabbt till en duktig cyklist. Det gällde särskilt när det bjöds på längre ­distanser. ”Jag tror det var under mitt tredje år som cyklist som jag vann långlopps­cupen”, säger hon. Enligt Åsa berodde de snabba framgångarna inom mtb-sporten på att hon, från löpningen, hade med sig den uthållighet som krävdes. ”Visserligen var loppen i långloppscupen mer ­tekniska än vad de är i dag, men jag behärskade ändå banorna bra och jag hade verkligen nytta av de timmar jag lagt ner på löpträningen”, konstaterar hon.

”Jag tilltalades av själva tävlingsmomentet samtidigt som det var så härligt att komma ut i naturen. Det fungerade som ren terapi.”

Häftigt och jobbigt
Vid det här laget hade hon insett hur mycket hon tyckte om att cykla. ”Jag tilltalades av själva tävlingsmomentet samtidigt som det var så härligt att komma ut i naturen. Det fungerade som ren terapi”, säger hon. Men trots att hon ­kände en sådan passion för mountainbike kunde hon inte låta bli att snegla mot cykelcrossen. Hon tyckte det såg ­roligt ut och misstänkte att tävlingsformen, cirka 40 ­minuters intensiv cykling på en varvbana, skulle passa henne bra. ”Men det blev inte av att jag provade förrän det arrangerades en tävling hemma i Göteborg. Jag fick låna en cykel av Mölndals CK, men visste inte ens hur jag skulle växla”, säger hon med ett leende.

Hon lyckades lista ut växlingsförfarandet under ­uppvärmningen, och efter tävlingen hade hon fått mersmak. Så efter att ha tilldelats en cykel av den dåvarande ­sponsorn ­kompletterade hon mtb-satsningen med tävlingar i ­cykelcross. ”Cykelcross är en häftig och väldigt jobbig sport.

Tävlingarna är ju relativt korta men de är intensiva med fullt ös från start till mål. Sen tycker jag att det är kul att kupering och underlag kan variera så mycket. Vissa tävlingar går på gräs medan andra går på stigar eller i sand”, säger hon, och konstaterar att för hennes del får det gärna bli så lerigt som det bara kan bli. ”Jag gillar när det blir lite misär”, skrattar hon.

Syreupptag och smidighet tränas
Hon vill även passa på att lyfta cykelcrossen som en mycket bra träningsform för den cyklist som satsar på landsväg eller mountainbike. ”Jag tycker att cykelcrossen är ett jättebra träningsalternativ, särskilt som säsongen är förlagd till höst och vinter. Du får bra och varierad träning på cykeln, och eftersom pulsen är hög kan du förbättra din syre­upptagningsförmåga. Dessutom tränar du upp din ­smidighet eftersom du flera gånger per lopp måste hoppa av och hoppa på cykeln”, säger hon, och lägger till: ”Sen är det lätt att ­träna tillsammans med andra eftersom träningen kan ­anpassas så att alla som är med får ut mesta möjliga av varje pass, oavsett om du är elit eller nybörjare”.

Träningsschemat är flexibelt
Åsa älskar att cykla och hon har inga problem att genomföra de träningspass hon föresatt sig. För hennes del handlar det snarare om att hitta tid i vardagen för att träna så mycket som hon vill. ”När jag körde för GaryFisher-teamet var det bara cykling som gällde och jag försökte, likt många andra, klara ekonomin så gott det gick. Numera arbetar jag vid sidan om för att få det att gå ihop ekonomiskt”, säger hon. Hon delar sin arbetstid mellan det egna företaget med inriktning mot grafisk design och ett kommunalt ­evenemangsbolag.

Arbetstiden varierar från vecka till vecka beroende på mängden inkommande uppdrag, vilket Åsa tvingas ta ­hänsyn till i träningsplaneringen. ”Har jag mycket jobb en vecka så blir det lite mindre träning, och när det är lite ­mindre att göra på jobbet försöker jag öka träningsmängden”, säger hon. För Åsas del innebär en normal träningsvecka ­10-15 timmars träning planerade i ett flexibelt schema. ”Jag har en grundtanke inför varje vecka men jag vill kunna byta dag för de olika passen om jag känner för det. Jag blir stressad av att behöva följa ett träningsschema slaviskt”, säger hon.

Morgontrött
Åsa tycker om att träna med andra, men kör trots detta de flesta passen i ensamhet. ”Det är främst av praktiska skäl. Det är enklare att ge sig ut själv än att försöka hitta ­gemensamma tider med kompisarna”, säger hon. Det gäller särskilt eftersom hon helst tränar i början av dagen då de flesta av hennes möjliga träningskamrater är på arbetet. Hon tycker dock inte om att jäkta i gång dagen. ”Jag är en morgontrött person så jag har svårt att komma i väg riktigt tidigt”, berättar hon.

”Jag älskar att cykla i skogen”
Eftersom förhållandena är som de är i Sverige, med mörker och kyla under en relativt stor del av året, blir det en hel del träning på testcykeln för Åsas del. Men det är utomhus hon trivs bäst, och hon försöker att komma ut i naturen så ofta det bara går. ”Jag älskar att cykla i skogen, och om jag ska välja ett pass som jag gillar allra bäst så blir det ett ­tvåtimmarspass i skogen med inslag av naturliga inter­valler”, säger hon. För det mesta genomför hon dessa pass i ­närheten av bostaden. ”Jag cyklar gärna i Änggårdsbergen, det är ett område som ligger fem minuter från där jag bor. ­Området är inte särskilt stort men det är kuperat, har många fina stigar och torkar alltid upp väldigt fort när det har ­regnat. Det enda negativa är väl att det saknas lite längre backar där”, säger hon.

Tränar för att bli explosivare
När hon inte kör de längre pass hon är så förtjust i blir det ofta intervaller i en eller annan form. ”Jag strävar efter att få hög intensitet på de flesta pass jag kör och då är ­intervaller bra. Dessutom är det lite mer tid­seffektivt än annan träning”, säger hon. I skogen blir det ofta ­naturliga intervaller på någon av de olika testbanor hon har märkt upp, och på testcykeln trampar hon inter­valler av lite kortare karaktär. ”Jag kör lite blandat, men för det mesta blir det intervaller som är fyra minuter eller kortare”, säger hon. När det blir riktigt kort, till exempel 30-­sekundersintervaller, kan Åsa med lätthet hålla sig för skratt. ”Explosivitet är min ­svagaste sida, och när jag ska köra intervaller i syfte att stumna i benen tycker jag att det är riktigt jobbigt. Men samtidigt är det något jag behöver träna på, och även om jag aldrig blir någon spurtfantom har jag ju alla möjligheter att förbättra mig från den nuvarande nivån”, konstaterar hon.

Hon kompletterar gärna cykelträningen med att springa i så stor utsträckning som hennes kropp tål, och så ­besöker hon gymmet två gånger i veckan. ”Där tränar jag tung benstyrka och så kör jag en hel del bålstyrka för att orka i skogen. För om du inte är tillräckligt stark i överkroppen är det lätt att du tappar tekniken när du kör på tekniskt svåra ställen”, säger hon.

Sömn och mat
Men det är inte bara träningen som ska bidra till framtida segrar. För Åsa är helheten viktig, och då är kosten en av pusselbitarna. ”Jag är inte nitisk med vad jag stoppar i mig men jag försöker äta bra och näringsrik mat i så stor utsträckning som möjligt. Jag vill absolut inte ha skräpmat”, säger hon. En annan pusselbit är sömnen. ”Jag har lidit av sömnproblem, och jag har därför tvingats jobba aktivt med min sömn. Nu är det mycket bättre, men jag är fortfarande noggrann med mina sovvanor för att inte riskera att få nya problem”, säger hon.

52 tävlingsstarter på ett år
Åsa är en cyklist som gillar att tävla, vilket syns i hennes tävlingshistorik. Under 2016 samlade hon till exempel ihop 52 starter i nationella och internationella mountainbike- och cykelcrosstävlingar. ”Det året blev lite extremt eftersom vi jagade resultat som skulle räcka till en svensk OS-plats i Rio. Det var ett slitigt, men väldigt roligt år”, säger hon. Hennes flit belönades bland annat med att Sverige fick en OS-plats som Jenny Rissveds förvaltade på bästa sätt genom att ta guld.

Överraskande silvermedalj
2017 blev det något färre tävlingar vilket dels berodde på att Åsa var sliten efter den föregående säsongen, dels på att dödsfall inom familjen. ”Förra året var ett sorgligt år eftersom jag förlorade min mamma. Hon gick bort på sommaren, och efter det orkade jag inte tävla på sex veckor”, säger hon. Lagom till SM i mtb-maraton i augusti var hon dock ­tillbaka. ”Där tog jag silver strax bakom Jennie Stenerhag. Det var en fullständig överraskning. Jag hade ju inte tävlat på länge och hade bara anmält mig för att komma i gång efter mitt uppehåll”, säger hon.

Svenska tävlingar i fokus
Inför 2018 hade hon en plan om att försöka hålla nere ­antalet tävlingar. Den planen har hon inte riktigt lyckats hålla sig till. ”Det är svårt att inte anmäla sig till många ­tävlingar, det är för roligt att cykla. Jag plockar på en tävling här och en annan där, och plötsligt har det blivit väldigt många tävlingar i ­programmet”, säger hon. En skillnad mot det intensiva 2016 är dock att hon inte kommer att tävla så mycket på ­kontinenten utan istället hålla sig till svenska tävlingar. Naturligtvis finns ändå plats för ­internationella utflykter om andan faller på. ”Förra året körde jag ett etapplopp i Israel, och just etapplopp är något jag skulle vilja köra mer av framöver. Jag har en dröm om att cykla det ­sydafrikanska Cape Epic, men för att klara det så krävs en hel del förberedelser”, säger hon.

En annan skillnad mot tidigare år är att hon inför den här säsongen valde att lägga in en viloperiod efter SM-tävlingen i januari. ”Tidigare år har jag låtit vinterns cykelcrossäsong gå ihop med sommarens MTB-säsong. Hittills har det funkat bra, men jag tror nog inte att det håller i längden. Det blir för påfrestande att tävla året runt”, säger hon. I år hann det bli lite drygt tre tävlingsfria månader innan mtb-­säsongen startade upp i slutet av april. Om detta är ett ­vinnande koncept lär visa sig, men Åsa har förhoppningar om en framgångsrik säsong där SM i mtb-maraton, ­Cykelvasan och cykelcrossens SWE-cup är huvudmålen.

”Så länge det känns bra fortsätter jag”
Längre fram än till årets slut vill inte Åsa, som fyllde 44 år i januari, planera. ”Jag tar ett år i taget. Det är svårt att ha mer långsiktiga mål när man är i min ålder, men så länge det känns bra så fortsätter jag”, säger hon, och lägger till: ”Jag tänker inte så mycket på min ålder, om inte andra påminner mig om den vilket händer ibland”. När det väl blir dags att ställa undan tävlingscykeln tror hon att det är viktigt att göra det på ett genomtänkt sätt. ”Jag kommer alltid att cykla på ett eller annat sätt, sporten betyder för mycket för att jag ska kunna släppa den. Efter tävlingskarriären tänker jag att det vore kul att köra längre etapplopp eller lite äventyrliga tävlingar”, säger hon.

 

FAKTA: Åsa Erlandsson
Född: 1974
Bor: Göteborg
Klubb: Varbergs Mountain Bike Club
Intressen: Konst, musik och andra kreativa saker
Cykel, cykelcross: Haibike Noon
Cykel, MTB: Nytt för 2018 – Silverback SBC Superspeed
Meriter: 6 SM-guld i MTB och CX. Första 2004 i MTB time trail, senaste 2018 i cykelcross. SM-silver i långlopp 2017. Cirka 25 andra SM- och NM-medaljer.
Vinst Qiansen cyclocross Trophy Kina 2016, vinst i Portugal Cup ­Valongo XCO 2016, 3:a i Epic Israel 2017 (tillsammans med Nellie Larsson), 2:a i Andalucia Bikerace 2012 (tillsammans med Kajsa Snihs), 4:a på EM i långlopp 2006, vunnit långloppscupen tre gånger.
Vunnit XCO-cupen och CX-cupen