Ibland låter man sig bara svepas med i förälskelse över en tjusig färg eller ett häftigt utseende, och det kan vara nog så härligt. Men om man ska försöka vara en sådan där medveten cykel­konsument, är det två b-frågor som bör skvalpa i bakhuvudet när man strosar in i cykelbutiken.

B:na står för budget och behov, eller helt enkelt hur stort sms-lån man vill ta och hur man kommer använda cykeln. Häng med när vi går igenom vad man kan förvänta sig av en racer i olika prisklasser, och vilka behov den kan tillgodose. Vi ger också ett par exempel på bra cyklar i respektive ­prisklass, som vi på redaktionen stött på i någon form under året som gått.

 

Från 7 000 kr – Vid porten till bockstyrenas förlovade land

Det går såklart att hitta racercyklar även under sju tusen på vissa håll, men generellt är det här någonstans man kan hitta en äkta inträdesbiljett i bockstyrenas förlovade land.

Inte sällan får man samma aluminiumram för sju tusen som för tio, men med sämre komponenter och i vissa fall sämre framgaffel. När det gäller de senare finns det både aluminium och kolfiber i den här prisklassen, så då kan det vara värt att prioritera just en kolfibergaffel för komfortens skull. Den kommer dock troligen inte vara konisk som på dyrare cyklar, och antagligen är själva ramen relativt tung i jämförelse med en finram i aluminium.  Det är nämligen stor skillnad på alu och alu, även om hydroformning av rören sker i alla prisklasser numera.

Just att samma ram förekommer med olika utrustning kan ge en fingervisning om dess nivå. Säljs den också med 105-växlar för mycket mer pengar, ja då kan det betyda att ramen håller bra standard. Men finns den bara med Shimano Claris och Sora är den säkerligen enklare.

Oftast åtta- eller niodelat
För dessa 7 000 är det i alla fall med all sannolikhet Shimano Claris, eller möjligen Sora om man har tur, som vi talar om. De övriga komponenttillverkarna har inga växelgrupper på denna budgetnivå, utan där har alla existerande grupper en funktion som täcker även en ganska krävande cyklists behov. Om man får Claris-komponenter innebär det att man får nöja sig med 8-delad kassett, vajrar som spretar rakt ut från reglagen och en mer ­ålderdomlig och mindre styv vevlager­standard. Därför kan det kanske vara värt att lägga lite extra pengar för att få Sora, vilken trots att den fortfarande bara är 9-delad har mycket mer teknik från Shimanos finare grupper.

Trots allt en racer
Hela cykeln kommer sannolikt vara relativt tung, eftersom en sådan sak som exempelvis hjulen kommer vara enklast tänkbara. Alltså kan man inte räkna med någon rapp och kvick känsla. Däremot är det ju fortfarande en lättrullad racer, så ska man bara hålla jämnt och fint tempo runt Vättern utan att pressa tider alltför hårt duger cykeln faktiskt bra.

Växlarna kommer fungera tillräckligt bra, och cykeln kommer snarare vara tung och seg än bräcklig och kortlivad på grund av det låga priset. Exempelvis finns det mycket mer material att slita ut i en 8-delad kedja än en supersmal 11-delad.

 

10 000 kr – En riktig racer för en riktig cyklist

Någon kanske tänker att ”det var mig ett futtigt hopp uppåt! Tio tusen kan ju ramla ur plånboken när jag försöker gräva ut sju. ” Ändå tycker vi att detta är en så pass viktig prisnivå att vi lyfter fram den, eftersom man kan få en ganska fin aluminiumram med kolfibergaffel och Tiagraväxlar för dessa 10 000 pengar. Man får alltså en cykel som duger till riktig cykelträning, och vi skönjer konturerna av en milstolpe!

Shimano 105 inte längre kravet
För ett antal år sedan löd devisen att ”satsa på Shimano 105 eller bättre om du ska ha en riktig racer”. Idag är det ingen tvekan om att även Tiagra-gruppen levererar prestanda som funkar för även riktiga cyklister. Att få minst en Tiagragrupp känns alltså viktigt i den här prisklassen, och för att rejsa runt Vättern duger det utmärkt. Man kan dock också få en 105-grupp om man exempelvis väljer direktförsäljning över nätet, eller en cykel med enklare ram. Då får man superfunktion i växlingarna, 11-delat som ger kompatibilitet med finare växel-
grupper, med inte så mycket mer än viktstraffet kvar gentemot de allra bästa mekaniska grupperna. Med tiodelad Tiagra kan man dock lägga skambud på begagnade lyxhjul som inte går att konvertera till 11-delat, vilket kan ses som en listigt baktänkt fördel.

Fin-aluminium
Ramarna i den här prisklassen är fortfarande aluminium, men om man vill prioritera det kan man få en väldigt fin aluminiumram. Och då menar vi en ram där tillverkarens ambition varit att göra en så bra aluminiumram som överhuvudtaget är möjligt, som vi exempelvis tycker är fallet med vår exempelcykel från BMC. Man får alltså ofta välja mellan en riktigt bra aluminiumram med Tiagra, eller kanske en lite enklare med Shimano 105-grejer. Vilket som passar beror på om man har för avsikt att ha kvar och uppgradera cykeln allteftersom eller inte.

Oftast utan specialgren
Nästan alla cyklar i den här prisklassen är fortfarande till sin identitet en ”standardracer 1.0”, i betydelsen att det är en vanlig racer utan speciellt fokus på komfort, aerodynamik eller liknande. Sittställningen är dock vanligtvis mer upprätt än på en dyrare racer så länge denna inte tillhör komfortsegmentet. Redan i denna prisklassen dyker det däremot upp en och annan skivbromsracer, men då är det oftast fortfarande med mekaniska bromsar, vilket känns som ett trist alternativ med dagens utbud av hydraulik.

 

15 000 kr – Möjligheterna vidgas

Vid denna prisnivå händer det saker! Plötsligt handlar det om mycket mer än att hitta en trevlig och prisvärd racer, utan här finns det ett mycket större urval av cyklar med lite specialkompetens.

Komfort, skivbromsar, eller varför inte en cykel med ett frustande tävlings-DNA (dock knappast aero). Dessutom uppenbarar sig den märkliga friheten att kunna välja något annat än Shimano, eftersom SRAMs enklare grupper står att finna på några cyklar i denna prisklassen. För ett antal år sedan kunde man lätt köpa även en instegsracer med ­Campagnolo, men mycket vatten har runnit under broarna och det var länge sedan ­Campa förlorade fotfästet på ­OEM-­marknaden.

Kolfiber med budgetrestriktioner eller fin-aluminium
Vid denna prisnivå måste man också välja mellan en enkel kolfiberram med enkla komponenter, eller en riktigt fin aluminiumram med lite finare komponenter. Man bör som sagt inte underskatta aluminium som rammaterial, utan en riktigt högklassig aluminiumram som exempelvis Cannondale CAAD12 eller Trek Emonda ALR utmanar en del kolfiberramar både vad det gäller prestanda och vikt (under 1 100 gram i vikt exempelvis).

Den dominerande gruppen både på denna prisnivån och i världen som helhet är ­Shimano 105, och det är verkligen inte kattskit. Snarare får man en oerhört stor del av all funktionalitet som man finner på de allra ­finaste mekaniska grupperna, om än med högre vikt och mindre ädel finish. Eftersom den är 11-delad precis som finare grupper blir det också enkelt att uppgradera om man känner att tusenlapparna bränner i plånboken. Om vi ska vara helt ärliga skaffar man som cyklist i platta och bergfattiga ­Sverige bara tjusigare grejer än 105 för att det är härligt och roligt, inte för att det är snabbare.

Enkla hjul och däck?
Någonstans måste man ju spara, i ­synnerhet om man ska erbjuda en väldigt billig ­kolfibercykel. Därför hittar vi ofta hjul och däck som lämnar mycket i övrigt att önska i denna prisklassen (även om den absolut inte är ensam om detta).

 

20 000 kr – Lite glesare mellan plåtcyklarna

Just 20 000 kronor eller ­där omkring är det pris man får betala hos ganska många större tillverkare om man vill ha en klassisk kolfiberracer med 105-utrustning.

Relativt ofta är ramen på dessa cyklar samma till det yttre som toppmodellerna, och ­skillnaden ligger i sådant som kolfiber­kvalitet, vilket leder till att man måste göra den tyngre. Prisskillnaden är dock ofta av det mer hisnande slaget gentemot toppmodellerna, eftersom det kostar att vara ­kompromisslös. Det gör att cykeln i denna lägre ­prisklassen tillsammans med en 105-grupp är ett extremt prisvärt och kompetent ­alternativ, där man utan att skämmas kan uppgradera med snabbhjul om andan faller på.

Komfort eller lättvikt
Många tillverkare har ju tre olika modellprogram bland sina finare racers, med en komfortracer, en lättviktsracer, och en som är aerodynamisk. För 20 000 blankt får man oftast inte en aeroracer, ens hos ett webb-
baserat företag, utan istället får man vanligtvis välja mellan en komfortracer och en klassisk etapploppsracer. Ju mer avancerad komfortteknik man bygger in i komfortramarna desto dyrare blir de också, så ofta får man lite mer bling om man går på en klassisk lättviktig etapploppsracer.

Hydrauliska skivbromsar
Skivbromsar är med stor sannolikhet framtiden, och med de alternativ som står till buds idag bör man satsa på hydrauliska för att få maximal nytta och en trivsam samvaro med sina skivor. För dessa 20 000 är det inga som helst problem att få en fin aluminiumram med exempelvis Shimanos hydrauliska 105-­bromsar, även om den nog kommer vara mindre sprättig och ­livfull än en kolfiberracer med 105 och fälgbroms för nästan samma pengar. Det är klart svårare att hitta en kolfiberhoj med hydrauliska skivbromsar för dessa pengar, men det finns en och annan från de riktigt prispressande märkena.

Sammanfattningsvis får man en väldigt kompetent racercykel för riktig cykelträning och motionslopp för 20 000, om man exempelvis väljer en anständig kolfibercykel med 105-växlar och pålitliga träningshjul. Det är inget man kommer nöja sig med om man på något sätt ska tävla, men med ett par ­snabbare hjul än originalet kan det nog räcka ganska långt om man inte är en komponentsnobb.

 

30 000 kr – Fortfarande försvarliga mängder Pang-Per-Krona

Aerodynamiken allt viktigare
Vid 30 000 har utbudet exploderat när det handlar om riktigt snabba cyklar för svenska förhållanden, det vill säga aeroracers. Scott Foil, Specialized Venge med flera har sina enklaste modeller på denna prisnivån, men även om man får en aerodynamisk cykel för dessa pengar kan man inte alltid susa fram med minimalt luftmotstånd riktigt ännu. Ganska ofta levereras de nämligen med ”träningshjul” med relativt låg profil för detta priset, vilket inte riktigt är värdigt en aeroracer. Då är det mer kosher, och troligen snabbare, med en standardracer uppgraderad med högprofils tävlingshjul, för den som vill vara tävlingsmässig på budget.

En och annan elektron susar förbi
Bland de märken som prioriterar fin utrustning finns det för dessa pengar också en och annan cykel med elektroniska växlar, genom Ultegra Di2. Då kan man njuta av växlingar med en närmast utomjordisk mekanisk fulländning, och känna sig lite som ett proffs. Om man inte har provat elektroniska växlar är det faktiskt svårt att föreställa sig att växlingar kan vara så bra.

Skivbromsar värdiga en riktig racer-racer
Shimanos hydrauliska 105-grupp är riktigt bra och prisvärd, men vår subjektiva ­känsla är att den känns lite mindre race än de vanliga 105-grejerna. Kanske handlar det om att reglagen ser en aning klumpiga och ­oproportionerliga ut. Men för 30 000 kan man få en kolfiberhoj med en finare hydraulisk grupp om man verkligen vill, vilket gör att man betalar ett mindre viktstraff för sin perfekta bromsförmåga.

Överlag är det också Ultegra som dominerar på denna prisnivån, och det är fortfarande häpnadsväckande få kompletta cyklar som utrustas med SRAM eller Campa (eller något annat för den delen). Ultegra är inte gratis, men till skillnad från ännu finare grupper känns det fortfarande prisvärt, trots att det nog är många som skulle gå bet i ett blindtest mellan Ultegra och 105.

Kolfiber, Ultegra och lågprofilshjul vanligast
Den typiska cykeln i prisklassen är alltså en ganska fin kolfiberhoj med mekaniska Ultegra och lågprofilshjul, vilket är en utmärkt cykel för att träna riktigt seriös cykling på. Bortsett från att den oftast saknar snabba högprofilshjul är det troligen en cykel som är så pass bra att man inte ska känna sig begränsad av materialet, även om det finns mycket finare och dyrare grejer där ute som kan förhöja själva cykelupplevelsen ytterligare. Då måste man dock börja betala med pengar som lämnar mindre och mindre tydligt avtryck när man hostar upp dem.

 

50 000 kr – Inte riktigt en proffshoj, men det smäller högt ändå

Den obestridliga lagen om avtagande pang-per-krona
Det är såklart med cyklar som med allt annat – ju bättre något är desto dyrare är det att göra det ännu lite bättre. Så även om det finns betydande skillnader mellan en cykel för 30 000 och en för 50 000 kronor, känner vi redan av att vi inte får en helt magiskt mycket bättre cykel. Vikt är ju viktigt för hur en cykel känns, och folk som verkligen går in för att lätta sina cyklar brukar prata om kronor-per-gram när det handlar om viktbesparingar. En instegscykel kan man ofta lätta flera hekto för en tusenlapp, medan vi på en cykel för 50 000 kan vara glada om vi för samma pengar kan byta ut någon del utan att cykeln blev tyngre.

Nästan lika snabb som hur snabbt som helst
Ändå räcker 50 000 inte långt om det verkligen är en proffshoj man vill ha, med en toppram, elektronisk toppgrupp, och djupa högprofilshjul med en modern profil. Däremot kan man få en cykel som troligen gör det möjligt att köra ungefär lika snabbt som man skulle göra på en proffshoj. Kriterierna för detta kan vara att cykeln har tävlingsmässiga hjul, bra uppträdande när det gäller manövrering och kraftöverföring, samt en vikt som inte överstiger viktgränsen 6,8 med alltför mycket. Detta kan man utan problem få för 50 000, om man inte väljer en väldigt lyxig och dyr ram, och satsar lite mer på att få snabba hjul än på att få de allra finaste komponenterna. Det är inte ovanligt med Dura Ace tillsammans med lågprofils ”halvsnabba” hjul, men om man vill köra fort är det för dessa pengar Ultegra och högprofilshjul som gäller, eller Force om vi talar SRAM.

Komfort och skivor då?
När det gäller cyklar som inte ska tävlas kan man få en helt fantastisk cykel för 50 000. Man kan utan problem få elektroniska Ultegra-växlar, högklassiga hydrauliska skivbromsar, samt en kolfiberram med avancerad komfortteknologi, och allt på samma gång. Då rullar man verkligen runt med juvelerna i modern cykeltillverkning vad motionscykling beträffar, och alla kan njuta av varenda tramptag. Cykeln väger såklart mer en än fullblodsracer, men funktionen är bättre än vad någon kunnat föreställa sig för ett antal år sedan. För en motionär bör det vara vägen till himmelriket.

 

 

Blank check – Finhojar har blivit finare

Mer avancerad teknik nuförtiden
I takt med att cykeltillverkning blivit mer avancerad, och man byggt in mer avancerad teknologi i cyklarna, har utbudet av verkligt svindyra cyklar såklart exploderat. De mest avancerade aeroramarna, som fler och fler proffs väljer, kostar i sig mer än 30 000 kronor, så då skenar såklart priset för en hel cykel iväg. Riktigt snabba, ­moderna ­högprofilshjul har genomgått samma ­utveckling, och elektroniska växlar av finaste sort tillför också de en ny dimension av lyx. Det kostar att ligga på topp nuförtiden helt enkelt, för att använda en tidlös sanning.

Alltså får man också något som man ­absolut inte får för mindre pengar, när man belånar huset, bilen eller vad som nu står till buds, för att finansiera sin nya cykel.

Den kanske bara är ytterst lite snabbare än en mycket billigare cykel, och man kanske till och med måste lägga vikter i sadelröret på den för att den ska bli UCI-godkänd.

Men, det finns utan tvekan någon slags grumlig substans bakom den astronomiska prislappen. Något som andas väldigt mycket premium, och är aningen snabbare än det billigare ­alternativet. Om man inte är proffs, är det dock känslan av ­premiumprodukt som betyder något för valet av en sådan här cykel.

Proffshoj
Cykling är lite speciellt eftersom vi vanliga dödliga alltså kan gå till affären och köpa samma cykel som de kör på i Tour de France. Det är bara att välja prioriteringsordning mellan aero, vikt eller komfort, och köpa det bästa som finns.

Aeroramarna är oftast dyrare, medan man mest märker av deras ­förträfflighet om man räknar sekunder med vinden på näsan. Så om man inte ska tävla kanske det är bättre att välja komfort eller lättvikt för en mer påtaglig premium­upplevelse, även om det inte alltid är ­vattentäta skott mellan kategorierna.

El är normen
På samma sätt ska man såklart ha ­elektroniska växlar om man vill märka av att man har riktigt bra växlar, och de inte bara ska vara sjukt lätta. Från och med 2017 kan man också få både Dura Ace Di2 och SRAM Red eTap med hydrauliska skivbromsar. Då öppnas en ny värld av både tävlingsprestanda och ­möjligheter att göra av med pengar som förgås av leda på sparkontot.