Vägen till Istanbul
I Thessaloniki blev det spontat två hotellnätter då vi behövde en vilodag, och så blev det verkligen. Vi degade på hotellrummet Hela dagen, och staden var som en gryta att det var outhärdligt att bara promenera till mataffären ?? Därefter 6 långa cykeldagar till Istanbul.
Dagligen jagade av potentiellt rabiessmittade, blodtörstiga hundar, som bara äter touringcyklister, gärna kvinnliga, så kämpade vi mot värme och hård vind. Det finns så mycket hundar som bara driver omkring i både städer och landsbygd, och vi har till o med hört ryktesvägen att vissa touringcyklister har med sig någon mannick som skickar ut ultraljud, alternativt en käpp för att mota bort dem. Som tur är Marcus inte rädd, så vi klarar oss nog utan hjärtinfarkt.
Vi har träffat på en del svenskar på vägen, “vanliga” semesterfirare, alltid trevligt att prata med folk o berätta om äventyret. Alla blir impade och nyfikna. Gränsövergångar har gått mycket smidigt, ingen är misstänksam mot svenskar så det är tur. Men gränsen till Turkiet från Grekland så var det typ 5-6 bås och personer som skulle kolla på passet, till vilken nytta? Bara 1 skannade in dem, o man undrar vad dom kollar, de kanske bara är nyfikna för vi fick gå igenom såklart.
Turkiet – här bor folket med stora hjärtan. Enorm gästfrihet och varmt välkomnande, helt fantastiskt. Vi blir stoppade längs vägen vid fruktstånd ofta, alla är nyfikna och alla vill bjuda på något. Ena dagen fick vi meloner från tre olika fruktförsäljare. Vi stannar på cafe/mack för att vila o köpa dricka, slutar med att vi får det ena efter det andra, te, coca cola, glass, och vi får inte betala. Vi försöker men ingen vill ta emot våra pengar. Kan tyckas ett angenämt problem, men det skulle kännas bra att bjuda tillbaka på något sätt. Vi stannar vid stranden efter att cykeldagen är över, bredvid oss sitter en söt liten familj som tycks bo där, i något som liknar ett tält. Från ingenstans kommer pappan fram med bröd med grillat kött i och en halv melon till oss. Man blir så rörd och vill bara ge dem något, för de har inget men vill ge oss, så varma hjärtan. När vi kommer hem kommer vill man bara ta med sig detta och vill ge någon annan hjälp eller bjuda någon på mat. Vi älskar det turkiska folket.
Dagen då vi skulle cykla in i Istanbul var en mental urladdning. Först 65km cykling i hård vind, i galen trafik. Trafikregler – till dig som vill dö med vetskapen att du hade rätt! På helspänn hela tiden. En bild på en moské i touringoutfit var ett måste, och var ett projekt på säkert en timme, i stekande sol. När det var gjort så dog vi på en bänk och fick fatt i en grillad majskolv som räddade oss från hammaren. Sedan letade vi upp bokat hotell, men där säger det att vår bokning har cancellerats, whaaat? Helt utan vår vetskap, inte ett mail. Något strul med hotels.com/expedia skit, undrar om man får se dom pengarna igen. Fick i alla fall ta i en väldigt trevlig telefonist på hotels som hjälpte oss så bra hon kunde. Batterierna på våra telefoner var störabde låga så fick illa kvickt ta oss till ett cafe med wifi. Vi frågar servitören om det finns för att vara säkra att det finns wifi, ja säger han, men fanns det? NEJ. Där satt vi med vars sin dricka och minikebab utan internet, enda anledningen att vi tog något, suck. Till nästa ställe då, bokar ett hotelljävel, tar oss dit, och såkart så möts vi av “Vi har fullt här!” Alltså, fuck you hotels.com! Som tur var fick vi ett liknande rum på ett annat ställe som hotellet ordnade och fick frukosten vi betalat för. Problem tillhör resan, i stunden vill man bara gråta, men nu i efterhand skrattar vi åt allt, tragikomiskt. Nu är vi på g för att utforska Istanbul. Puss o kram.