Det var några pendeltågsresenärer som höjde lite på ögonbrynen idag när vi klev på 14.24 tåget på Knivsta station. Ett stort gäng uppspelta och lite högljudda människor i färgglada tights, vätskebälten och löparskor vars enda målsättning med resan till Uppsala var att ta sig tillbaka till Knivsta igen, genom att springa den drygt 20 km långa sträckan. En liten påsk-halvmara helt enkelt! Ett fantastiskt sätt att tillbringa en skärtorsdagseftermiddag på om man frågar oss träningsnördar, galenskap enligt många andra! 🙂
Jag har mest ägnat de senaste månaderna åt att vara förkyld i omgångar varvat med en hel del jobb och plugg. Träningstillfällena har varit ganska få och långpassen har lyst med sin frånvaro. Men ett par mils löpning i behagligt tempo med trevligt sällskap kändes ändå överkomligt. Och det började i alla fall lovande. Första biten följde vi cykelvägar ut från Uppsala för att sedan vika av in i skogen på härliga stigar genom Lunsen. Jag njöt av att äntligen vara frisk och att kunna springa igen. Tempot var behagligt och fötterna trampade på kilometer efter kilometer utan större ansträngning.
Efter ca 13 km tog vi en kortare paus för att fylla på med lite energi. Löparkompisarna halade fram nötter, riskakor, chokladbollar och jag vet inte allt ur fickorna. Jag har ibland haft problem med illamående om jag ätit under ett löppass så jag nöjde mig med att fortsätta sippa på vattnet från min vätskeryggsäck. Det visade sig vara ett ordentligt misstag. När vi började springa igen så ökades tempot lite grann, alla var ju fulla av ny energi och började känna att målet var inom räckhåll. Alla utom jag tydligen. Jag kände mest att det började bli ganska tungt att springa, och snart började den ena efter den andra passera förbi mig. Snart var jag hopplöst sist och benen ville inte alls springa mer. Dom ville gå. Eller helst inte röra sig alls. Jag försökte peppa igång benen genom att ta fram hörlurar och sätta på musik. Ingen skillnad. Benen kändes som cementblock och jag släpade mig fram som en bil som hackar sig fram på startmotorn då bensinmätaren slagit i botten. Energi! Jag behöver äta något! Tänkte jag, för att sekunden senare inse att allt jag hade stoppat ner i ryggsäcken var en liten fjuttig sesamkaka. Nåväl, jag tuggade i mig den och fortsatte omväxlande att gå och göra några tafatta försök till löpning som nog mer liknade någon slags zombiewalk. Dom andra var utom synhåll sedan länge men det var ju inte mycket annat att göra än att fortsätta ta mig framåt i mitt numera mycket makliga tempo. Till sist kom jag i alla fall fram till Knivsta igen och gjorde ett försök till något som åtminstone liknade jogg fram till löparkompisarna som stod och väntade och undrade vart jag hade tagit vägen.
Nä, det går ju inte alltid som man planerat. Det är ju alltid lätt att vara efterklok och såhär i efterhand så förstår jag ju självklart att jag inte hade gett kroppen ordentligt med energi för att orka hela vägen. Jag hade ju för tusan inte ens ätit ordentligt till vare sig frukost eller lunch, lite yoghurt till frukost och en macka till lunch räcker ju inte långt. Och bara vatten under rundan gjorde ju såklart att mina kolhydratdepåer tog helt slut och den beryktade “väggen” var ett faktum, något som många löpare och cyklister har fått uppleva. Suck! Jag VET ju allt det här! Jag har varit med om liknande upplevelser flera gånger tidigare. Jag har fått se hela klungan dra iväg uppför en backe på Mallorca när jag tidigare hade legat längst fram och dragit upp farten en lång stund utan att fylla på med energi. Jag har fått stanna och återhämta mig i 20 minuter under Cykelvasan när jag varit dumdristig och cyklat förbi flera depåer för att spara in tid. Att det ska vara så svårt att lära sig att man behöver fylla på med energi innan den tar slut!
Trots den bittra avslutningen på dagens runda så blev jag faktiskt riktigt peppad på att komma igång med träningen ännu mer nu. Det är ju dags att dra igång utecyklingssäsongen på allvar och jag är också sugen på mer löprundor. Nästa gång ska jag bara komma ihåg att ladda bättre!
