Man vet aldrig när det blir varmt igen… man lär ju passa på att njuta av de här fantastiska och magiskt vackra vinterdagarna innan de övergår i slask och misär. Misär kan ju såklart visa sig på många sätt, gårdagen bjöd också på lite av en misär tack vare all nysnö. Oavsett vilken typ av misär så tycker jag att de har en del saker gemensamt. Det spelar ingen roll om misären yttrar sig i decimeterdjup lera på en cyclocrosstävling, en misärstökig rotmatta, ett öppet fält där vit misärsnö blåst in och gör att man med nöd och näppe tar sig fram på hjulen eller genom en misärklättring under Sunshine Cup på Cypern där man klättrar 1500 höjdmeter oavbrutet… Misären är vad som får en att uppskatta alla andra pass. Man har en viss hatkärlek till misären. Vet inte riktigt hur jag kom in på det här, kanske med tanke på kontrasten till dagens pass som var som taget ur en sagobok. Rullade hemifrån innan solen orkat upp, körde mot Knivsta där jag mötte upp två klubbkamrater från Knivsta CK samtidigt som solen kämpade sig upp över trädtopparna. Blev sedan en fin och behaglig tur genom ett snöigt landskap, dock med mestadels lättrullade och plogade vägar. Något som var hyfsat uppskattat efter gårdagens sväng…
