Sist jag skrev om riktig cykling, sådan som bedrivs i skog gick det inte så bra för historiens hjälte. Han föll av hästen och slog i knät. Den här gången gick det bra. Eller bra är att ta i – det gick för jävla långsamt men det vurpades inte. Det var nog mest det som avsågs.
Men upp på sadeln kom jag och ut i skogen bar det. En fin höstdag även om solen retades genom att först titta fram när jag var hemma igen.
Innan dess hann jag förutom att andas in massor av syre och dofta svamp även svära en rejäl ramsa. När jag var något hundratal meter från platsen där jag slog omkull sist så lade nämligen bakväxeln helt sonika av. I en liten backe visade det sig att det gick utmärkt att växla upp men inte ned igen. Därefter inte åt något håll all. Växelhandtaget fäste inte mot vajern. Det hängde där som en slapp varmkorv. Jag tänkte “men det var då själva f-n att man inte skall få cykla”. Efter en stunds lirkande lossnade vajern och växlarna fungerade så småningom igen.
Jag tror bestämt cykeln försökte säga mig något – Du cyklar för lite!!!
“Point taken”, jag skall skärpa mig och mer frekvent trampa mig igenom tillvaron.
/ J – skogsmulle
