Det är inte lätt att vara solskenscylist uppe i kalla nord och särskilt inte vid den här tiden på året. I begreppet ligger mer än själva solkravet.
Ni vet tjugofem grader varmt i skuggan, fluffiga små sagomoln på himlen och en mild sommarbris som blåser bort alla aggressiva flygfän som vill bitas och i skyn kvittrar småfoglarne som i sången. Så ser det nästan aldrig ut och av någon märklig anledning har jag börjat cykla även i andra väder. Förr året flagnade fernissan rejält då solskenscyklisten kunde ses i snart alla väder inklusive storm och ösregn. Det är svårt att hålla upprätthålla sin image då!
I förrgår var i alla fall en av ingredienserna för en bra tur där – solen själv. Så ut med cykeln för första gången i år på något som ens kunde likna stigcykling. Eller ja det blev mest bredvidstigcykling eftersom flera av dem inte gick att se. Men inledningsvis bar det av från hemmet på oplogad cykelväg och sen stig som inkluderade skidspår. Undvek nogsamt att förstöra för våra storfotade vänner och vek sen av åt vänster, in i spenaten. Uppför en backe. Lätt växel och ben som trumpinnar.
Underlaget var ytterst varierande skulle det visa sig. Från djup snö till nästan ingen alls och från hårdpackat till pudersnö. Dagsemejan gjorde dessutom att ytsnön fick en fuktig karaktär och ville sätta sig i kassetten. Det gjorde att jag fick varva cyklandet med en del promenerande och några föga eleganta dopp i snön när jag helt sonika välte omkull.
Både cykeln och jag behövde vila med jämna mellanrum och då kändes en fotopaus naturlig. Inte minst som uppdraget i skogen hade även ett annat syfte.
Cykelturen blev inte lång. Någon timma eller så men glädjen fanns där. Det var kul helt enkelt. Som det skall vara. Hurra!
Den redan låga januarisolen dör under den tiden och faller ännu lite längre ned på horisonten och höll sig nu mellan stammarna.
Förutom att det höll på att mörkna så smått vilket omöjliggjorde mitt andra uppdrag så började mina fötter tala om för mig att de var omslutna av sommarskor med skoöverdrag och inte vinterkängor. Vi samspråkade en stund jag och mina fötter men de vann argumentationen. Hemåt bar det.
Det blev en liten försmak av att livet kan vara bra och att solskenscykling tydligen kan bedrivas även på vintern. Kort därefter bar det åt skogen på ett mer bildligt plan. Det är en annan historia.
/ J – med snö i skägget
