Den extra dagen

Det där med en extra dag – skapar det lätt ångest eller är det en källa till fröjd? Det var en frågeställning jag lyfte vid kaffebordet idag. Frågan är nämligen vad man skall göra med den. Skall man “nyttja” den så mycket som möjligt och betrakta den här dagen som något alldeles särskilt, omfamna den och tänka carpefuckingdiem? En chans till något även om jag inte vet vad.

Eller är det en helt vanlig måndag?

Jag vet inte jag, helt vanlig är den emellertid inte. För det första skiner solen, i alla fall där jag befinner mig. Någon vardagsfågel hojtade i buskarna i den lilla trädgården och den fick svar av några polare längre bort. De skrek att det är vår i luften, gaphalsarna.  Trots det var det svinkallt att cykla i morse.

Inspirerad av det fick  jag för mig att min cykelsäsong börjar nu! Bättre sent än aldrig. Jag har förstått av den strida ström av rapporter som inkommer från diverse sociala medier att så gott som alla i min bekantskapskrets redan besitter fullpumpade ben. Det har gymmats, cyklats, sprungits och simmats så det står härliga till. Så icke i det Wikströmska hemmet. Här har det hållits en lägre profil så här långt.

Men både gårdagen, som inkluderade kommenderad mekanikertjänst och mycket kaffedrickande, luften och den extra dagen gav en puff i rätt riktning. Av bara farten anmälde jag mig därför till cykelklubbens vårläger i Höllviken. Där skall det cyklas såväl Landsväg som Mountainbike i mitten av april. Det innebär att jag har någon månad på mig att gå från ingen form alls till åtminstone något som går att cykla med. Det kan bli spännande för min del och jag kommer att rapportera här om såväl framgångar som motgångar.

Jag tänkte mig nämligen att det kanske finns någon annan stackars cykelmotionär i detta avlånga land som inte är en slimmad lycraraket än och vill hänga med på den trippen.

Cykelhumlor förenen eder! Join the movement…den på hjul.

/ J – ämnar förvandla inspiration till transpiration