Det känns ovant på något vis, att cykla. Visst jag trampar till och från jobbet, till gymmet och understundom för att köpa en liter mjölk eller så men det är också allt. Några sträckor blir det inte tal om.
Runt omkring mig cyklas det desto mer. Jag hör om cykelresor till varmare breddgrader, om cykelläger och om för året nystartade måndags- och lördagsturer. Hjulen rullar och kilometer avverkas i samma takt som höjdmeter besegras.
Där är jag inte riktigt än. Jag körde mina första kortare landsvägsrundor i helgen. Ovanligt sent och de har inte föregåtts av någon vinterkörning alls. Bladet är tomt och jag börjar från noll den här gången. Det känns, själen känner sig obekväm med kostymen. Den passar inte riktigt utan den skaver här och var. Det värker i handlederna och framför allt korsryggen protesterar. Bidragande kan förstås vara att jag helt spontant sänkte styret rejält i slutet av förra året. Värst är dock att knäna börjat peka utåt så där fult. Anledningen är lika enkel som obehaglig. Magen är helt enkelt i vägen när armarna dyker ned i tempobågen. Ett faktum riktiga cyklister inte behöver fundera över.
Men kvällen var vacker om än kylslagen och jag trampade dit näsan pekade. I det här fallet blev riktningen först upp mot den lokala skogsdungen Fyllerydsskogen, runt golfbanan som finns där, genom Sandsbro och därefter ut mot det vackra Kronoberg. Själva rundan runt den udden är åtta kilometer och den kan man köra varv efter varv de dagar man inte känner sig så äventyrlig. Det gjorde jag inte den här aftonen. Mest tyckte jag det var kallt. Men cyklades gjorde det och det blev några varv. Nöjd med det förutom att jag upptäckte ett knakande från vevpartiet mot slutet av turen. Hoppas inte vevlagret är slut igen. Det vore ytterst förargligt då det i princip är nytt. Men de verkar ha karaktären av engångsprylar nu för tiden.
Skam den som ger sig tänker jag. Idag blir det dock vila från cyklingen och ett besök på gymmet istället. Det finns vikter som behöver flyttas på.
/ J – otymplig
