Endurotävling på mountainbike, kan det vara något? Kanske inte för mig om jag skall vara helt ärlig. Dels är formen något hårig för min del och dels klarar min cykel inte av den sortens aktiviteter. Det har vare sig den eller dess föregångare varit förmögna till vilket gjort att jag inte kunnat öva på så grov terräng och höga drops heller. Men det är en annan historia.
Den här historien handlar snarare om att det Växjös första Enduroevenemang gick av stapeln i helgen. Växjö Stigcyklister stod som arrangör och banan bestod av sex stycken specialsträckor i det här fallet förlagda till backarna vid Ekeberg och stigarna kring Vaistorpet. Formen var liksom de lokala Bros cuperna i MTB “träning under tävlingslika förhållanden”. I det här fallet en utmärkt uppvärmning inför nästa helgs mer formella premiär i Göteborg. Något som inte minst bevisades av de långväga gästerna. På plats fanns cyklister från Kristianstad, Gränna och till med från Falun. Då är man banne mig entusiastisk. Sjutto mil i bil för att köra lite stig och snacka cykel tyder på visst engagemang. Totalt var det tjugo cyklister som stod på startlinjen. Fler fanns helt enkelt inte plats för då man begränsat antalet startplatser för att kunna genomföra det hela under ordnade former. Ett test inför framtiden helt enkelt. Med tanke på vad jag upplevde från sidan är jag säker på att det inte var sista gången.
Något som bidrog till den goda stämningen var förstås vädret. Strålande sol och frånvaro av de kulingvindar som rådde någon dag tidigare gjorde sitt. Vårvärme och fågeljäklar som fick skrika ikapp med skivbromsars tjut. Själv dök jag upp som gubben i lådan för att insupa lite stämning, ta några bilder men mest för att hämta inspiration till eget trampande. Det blev lite småstigar till och från och sen fick det vara bra med det.
Enduro är som jag ser det en ruskigt bra tävlingsform bland annat för att den går att anordna även på platser som saknar riktiga berg och downhillmöjligheter. Sen tycker jag som kommande från nittotalsmountainbiking och XC-sidan att den är “rejäl” då den även innehåller stora mått trampande. Det ställer inte bara krav på god teknik när det gäller att välja linjer och hantera hojen utan även på kondition och inte minst explosivitet. Vilket bevisades av att det var några bra trötta krigare som gick i mål efter sista delsträckan i Fyllerydsskogen.
De siktade på grillat och lite samvaro och jag cyklade hemåt även om det inte blev raka vägen utan lite enklare stig på vägen hem. Det är svårt att ta i när man har vanliga skor på SPD-pedaler och jeans på sig, men ändå. Cykelsugen blev jag och är jag så som inspirationen hade avsedd effekt.
/ J – cykelsugen
