Inspirerad av det EM jag tyvärr inte såg live och en smula nödd och tvungen eftersom landsvägscykeln är hos cykeldoktorn lockade skogscykling igår.
Tekniken är väl inte vad den var. Den har aldrig någonsin varit oklanderlig men nu är den snarast obefintlig. Para det med en rejäl kroppshydda och du har ett spännande koncept för MTB. Men då kan man tänka sig att vis man håller sig borta från de mest tekniska stigarna och kör en lite mer grusvägsbetonad runda. Inte då, inte jag! Gula slingan på Högstorp, Växjö är inte den enklaste man kan köra vet de som trampat där. Särskilt inte om kikar närmare på delar av Växjö Stigcyklisters byggda svarta slinga. Den körde jag inte, då hade jag dött. Någon koll på mina begränsningar har jag trots allt.
Det gick för det mesta, inte fort, inte bra men det gick. Fram till dess jag slog mig vill säga. Vad som hände var en mycket brant nedförsbacke och en praktfull “OTB” – over the bars. Hur klassisk som helst! Framdämparen behöver lite mer luft nu när jag är tyngre och det hade jag glömt varpå den neg mer än beräknat. I en bestämt rörelse lyfte därför min lekamen för att beskriva en elegant båge i luften varpå jag utan finess drösade i backen som en säck rutten potatis. Tungt föll jag, 115 kilo från ett par meters höjd blir en bra duns och dessvärre slog låret i en sten. Det blev en saftig lårkaka av det. Efter att ha fått tillbaka andan som tappades i ett dike försökte jag ta mig vidare men det gick knappt alls. Bara att styra kosan hemåt. Med ett ben och det andra hjälpligt snurrandes med.
Surt, vädret var fullkomligt strålande och jag hade med mig både banan och vatten. Jag hade tänkte mig en lugn fast rätt lång runda. Nu blev det lugn, kort, och tämligen smärtsam.
Får ägna mig åt konvalescens framför tv:n och Girot i eftermiddag!
/ J – omkullcyklaren
