Till skillnad från fenomet IRRITATION som ofta drabbar dig när du omsluter din lekamen med ett ton plåt och hamnar i bilkö i trettio graders värme så ger cykeln lätt upphov till GLÄDJE istället. Endorfiner och lyckorus.
Själv var jag rätt glad över att benen bar igen efter en trist men relativt kort sommarförkylning som stoppat mig en vecka. Men igår kände jag mig kry igen fast väldigt trött. Därför beslöt jag efter ett par kilometers fint stigtrampande att köra lite mer skogsbilväg. Det slumpade sig så att jag hamnade på det gamla smalspåret i riktning norrut istället.
Nu finns det matematiska bevis som hävdar att den närmsta vägen mellan två punkter är en rak linje, om vi undantar maskhål då. Men i den ekvationen ingår inte rolighetsfaktorn. En rak väg är sällan en rolig väg – i alla fall inte i mina ögon.
Men jag tänkte att eftersom jag är trött bör jag inte köra tekniskt. Då vurpar jag säkert igen och det ville jag inte. Istället lite rytmiskt trampande, meditativt medan jag tänkte på den varma vinden mot benen och då och då slogs av rena knytnävsslag av doftande syren. Färden bar till Rottne där jag bytte några ord med ett par vänner på macken samt några kunder. Därefter hem igen. Totalt blev det en tur på runt fem mil där de första var på ren stig.
Nöjd med hur benen kändes efter förkylningen begav jag mig därefter nästan direkt till gymmet och dödade dem där istället. Körde explosivt och tungt. Vilodag idag.
/ J – glad!
