Lera med mera
Strax utanför Växjö finns ett stycke mark som tidigare tillhörde militären och det anrika infanteriregementet med nummer 11. På delar av övningsområdet tränades MC-ordonnanser och förare av 20-bilar när det begav sig. Idag används det förutom till cykling och friluftsliv av människor som gillar att köra bilar med stora hjul vid sidan av vägen. Ni kan föreställa er hur terrängen ser ut när den anses lämpligt för dylika ändamål. Ni med god inlevelseförmåga kan säkert även se framför er vad som händer med stigar i området när det regnar. Det hade det gjort innan torsdagens batalj med känt resultat. Framåt kvällskvisten behagade dock solen titta fram vilket alltid sätter lite guldkant på tillvaron.
Att ta sig till området göres lämpligast per cykel då tillfartsvägarna numera är avstängda för biltrafik. Väl framme hade de blivande kombattanterna börjat samlas för provkörning av banan. Till största delen var den bekant för mig eftersom jag deltog när det sist begav sig. En riktigt teknisk, rolig bana med klara berg- och dalbanevibbar. Det som var ändrat och tillagt var framförallt något som nu var ett rejält surhål. Ett flertal av cyklisterna tog sig ett dopp där. Själv “missade” jag den delen av banan och höll mig till de torrare delarna som åskådare. Det fläktade där på toppen av kullen vilket gjorde att myggen och knotten nästan lyste med sin frånvaro. De flesta av de små kreaturen återfanns nämligen vid start- och målplatsen istället och tog sig ett skrovmål av dem som väntade där.
Där hölls en kort genomgång innan start av Håkan Nilsson som tillika var ansvarig banläggare och arrangör. Själv hävdade han vid något tillfälle att banan var såväl “intuitiv” samt att den var genomcyklingsbar på en helstel 26″ cykel iförd gummistövlar på SPD-pedaler, nåja det låter jag vara osagt.
Apropå start så blev den intressant. Jag hade förflyttat mig runt första böjen för att få lite kvällssol på cyklisterna när de susade förbi. Förutom sol fick jag en överraskning. Vilken jäkla fart “Mtb-Otto” hade satt upp! Hur man lyckas ta ledningen med 30 m efter 100 m cykling är gåta. Positionen på cykeln avslöjar något av mysteriet, rena Cavendishtakterna. Hade det varit ett fyrahundrameters lopp hade vi haft en segrare där. Men jag hyste mina tvivel från början gällande den herrns insats denna afton. Inte för att kapacitet saknas utan på grund av att jag sett hans däck innan start. Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att grepp i lera och jord inte är deras främsta merit.
Annars blev det ur åskådarperspektiv en intressant tillställning. Flera delar av banan kunde nås med ett par steg åt ett eller annat håll vilket gjorde att man kunde se åkarna flera gånger per varv. Efter första och andra varvet hade en knallorange Orbea med tillhörande ryttare etablerat sig i täten och fått en lucka på något tiotal meter. Bakom herr Strååt var det tight med framförallt två cyklister som lurpassade och därefter följde resten som på ett pärlband. På tredje varvet smällde det dock till och den blivande vinnaren hade gått om och det rejält. Sen blev det inte någon mer kamp om den platsen då Johan fortsatte att dra ifrån allt mer för varje passering. Näst sista varvet klockade jag honom på runt halvminutens ledning. Under inledningsbacken på sista varvet tog han sig tid att byta några ord med oss som stod bredvid och det utan att ens låta andfådd vilket nästan är oförskämt och psykar medcyklisterna rejält. Där bakom var det desto tightare och det blev stenhård kamp om såväl tredje, fjärde samt femte och sjätteplatserna.
Att banan var utslagsgivande var det inget tvekan om då fältet var splittrat redan efter andra varvet och senare in i loppet var cyklisterna utspridda över hela varvet. Halkig lera och korta branta backar tog ut sin tribut till slut.
Själv blev jag mycket cykelsugen igen. Men lika mycket som det lockade att köra MTB både mer och lite fortare lika tvärsäker är jag på att de planerna hade grusats på den banan med min nuvarande fysiska status. Banan är kul och utmanande men innehåller ungefär allt jag inte är särskilt snabb på. Fast det vore roligt att se hur bra min antika 26″ skulle göra sig. Men det får bli en annan gång.
Formen för den här cupen är “träning med tidtagning” och den har absolut ingen tävlingstatus. Men att komma först i det här sällskapet är däremot förknippat med en jäkla status och inte helt lätt. Först var mannen med skägget, myten, legenden Johan Jonsson, grattis!
Nu skall jag ladda lite för kvällens måndagstur som ser ut att kunna bli ett litet äventyr i sig. Regnet vräker ned utanför när det här skrivs och temperaturen ligger strax över tio grader. Lägg därtill en frisk vind och du har förutsättningar för ett par timmars lidande i afton.
/ J – skogstokig eller tokig i skogen
#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt