Vädret igår var underbart för tredje dagen i rad och fåglarna vrålade i högan sky. Nu har finfina yttre förhållanden knappast hindrat mig från att låta bli att träna i år så det kanske skall bortses ifrån när det gäller motivation.
Jag fick emellertid ett infall och en tanke som gick ut på att ta reda på exakt vart dagsformen befinner sig. Att den inte är här det vet jag men en efterlysning kan vara på sin plats. Eftersom jag inte tränat i vår, i år eller för den delen i vintras behövde jag en statuskoll. Bästa sättet att ordna den var att dra ett varv solo på den längre sträckningen av måndagsturen tänkte jag. Sen var det trots allt måndag.
Skor på fot, banan i ficka och hjälm på huvud sen var jag redo. Klämde också in ett par lurar i öronen och drog på musik. Jag tänkte dra mig in i min egen bubbla och där vill jag inte höra något annat än blues idag.
Ut ur staden for jag i stilla mak. Tänkte mig snabbdistans som i det här fallet mer konkret innebar att se hur fort jag kunde ta mig runt. Dock med betoning på att ta mig runt. Rundan sträcker sig 75 km från dörr till torg som jag tog den och det var läge att försöka orka hela vägen utan att krokna för mycket mot slutet.
Kröp ihop med armarna mot tempobågen och tittade på min högra handled, den med ärret och såg hur den ledde mig framåt längs vägen in i framtiden. Tummarna mot varandra i ett försök att droppforma mig. Det spann relativt bra därnere och var inledningsvis inte så tungt som befarat.
Vinden var inte så stark och den lilla som fanns var medgörlig. Det drev upp farten ut från Ingelstad och jag kände mig för ett ögonblick stark. Den känslan gick över även om farten behölls till lite drygt halvvägs på mitt varv. Därefter började det bli tyngre. Det var nu jag hade behövt kraften från styrketräningen i vintras. Den som inte blev av. Därför heller ingen kraft. Med ett par mil kvar var jag seg, mycket seg.
Det var nu det märktes att det är många kilon som skall knuffas uppför slakmotorna från Väghult och efter Vederslöv. Det är då man får rekvirera ett extra tjockt pannben och borra på ändå. Men frusen som jag är på en cykel hade jag dock börjat bli nedkyld och därför fick jag rejält ont i baksidan av vänster lår när jag tog i. Optimisten i mig hade segrat när det gällde att klä sig inför turen. Det resulterade också i skrällhosta när jag kommit fram till stortorget.
Den tidigare värmande solen hade sin vana trogen sjunkit ned för att gömma sig vid horisonten och tänkte inte skänka mer strålglans åt cyklingen. Det gjorde att de sista milen gick ohyggligt långsamt.
Väl tillbaks sneglade jag på cykeldatorn som jag tidigare haft inställd på klocka för att inte stressa mig själv. Med tanke på omständigheterna det vill säga solo, ingen uppvärmning, ingen form, tung och otränad så är jag inte alltför missnöjd. Jag kajkade runt på 2.14 vilket ger ett snitt på strax över 33 km/h.
Fortare kunde jag inte köra idag. Såg ändå dubbelt när jag kom hem och var bra trött måste erkännas.
Så nu vet jag vad jag förmår för stunden. Kan vara bra att känna till då den formella måndagsturen i grupp drar igång nästa vecka.
/ J – solocykelhumla
