Igår regnade det. Idag lyser flitens lampa ikapp med solen och torkar fukten ur pannan. Det är fullt upp, tankar ska tänkas, idéer ska slipas, ord ska smidas…
…till besynnerligt vackra ihåligheter som sen ska stå på parad.
Men jag sitter i en mental kö. Har kört fast. Cykeln däremot styr sin egen kosa. Idag mountainbike till jobbet. Jag tänker:
“Var dag, vardag, vardagscykling?”
Pendling kan man inte kalla det. Även om det de facto är det. Från kattvaktarstugan till arbetet är det någon dryg kilometer – kanske två, det beror på!
Det fysiska avståndet må vara kort men jag sitter på Parmenides cykel så sträckan synes mig oändlig. Först är det två kilometer som blir en. Trampar på i godan ro i morgonsolen. Halva avståndet kvar, femhundra meter att avverka. Sen borde jag vara framme. Växlar och de grova däcken ändrar ton mot underlaget. Nu återstår bara tvåhundrafemtio meter, sen hundratjugofem. Svänger höger i sista korsningen. Spurtar halva vägen till sextiotvåmeterssträcket och den halva som följer därefter tar jag det lugnt. Snart framme tänker jag ett par halvor senare. Bara drygt femton meter återstår. Sen under åtta som magiskt blir fyra, två och till slut EN. För att vara mer exakt återstår: 0,9765625 meter till målet.
Men fram kom jag aldrig.
Kanske jag inte kom dit jag ämnade men kanske dig jag behövs för att parafrasera Dirk Gently.
/ J – evighetscyklisten
