Där jag gick väcktes jag. Att gå är filosofiskt. Man börjar med ett steg som följs av ett tvekande där foten aldrig landar. Därefter onemateopoetisk upprepning. Takten sträcks ut och formar sig till distans som varar.
Man vet inte när det slutar men att det gör det. Idag en bit in i framtiden på Parketten, Växjö gamla folkets park som i sin tur snart slutar för gott. Den skall rivas och följa 34an i himlen in.
Det lutar uppåt. I livet och i backen bortom Kungsmaden. Solberget, fordom offerplats och ryktas det plats för en ättestupa. Snart för bostadsrätter. Det är tidens egen promenad. Jag går förbi den eftersom den med darrande sekundvisare sackar. Benen går som trumpinnar. I långsam baktakt som från Jamaica.
Jag sneglar mot himlen där giraffhalsar av stål sträcker sig. Greppar en tugga material, idisslar och bajsar byggmaterial. Huskroppar drejar sig mot himlen. Där bor man bra. Fråga gudarna.
För att klara motlutet lägger jag i en växel till. En som skall räcka säsongen ut. Nu går jag ikapp med gryningen och vinner. Den inser faran och ger sig. Hänger där vid horisonten imponerad av min oändliga styrka.
Lårmusklerna protesterar ovant mot att inte få sträcka ut sig i TV-soffan utan i trav. Jag ombeder dem vänligast att gå och dö. De är bäst på det. Vana liksom. Nu bättre än någonsin.
Framme, jag sladdar runt hörnet på två ben. Tar sexton steg till. Sträcker mig mot dörrhandtaget och avslutar det hela.
Den här stunden kommer aldrig åter.
/ J – går ur eller i tiden
