Himlen var ovanligt stor. Den var tillika ytterst närvarande. Jag cyklar för mig själv på vägar jag inte vet vart de bär. Det rör på sig även om det är oklart åt vilket håll. Framåt är ett förslag som en logisk hjärnvindling presenterar men resten av mig är inte lika säker.
Solo, ensam med mig själv och min cykel. Den tänker bättre än jag min stålhäst. Aluminium om man skall vara korrekt påpekar logikvindeln igen. Jag ber den hålla truten och inte lägga sig i mina tankar. Istället petar jag i en tyngre växel. En som skall räcka säsongen ut.
Raksträckan framför mig provocerade mig. Cyklistjaget menade att lite av den dyrbara kraften i låren kunde ödslas på den. Detta trots att det var distanspuls som var aktuell och den lilla kraftreserven skulle behövas en timme senare. Spara var därför ordet för stunden. Att cykla handlar mycket om det, att spara. Det omedelbara alternativet var emellertid att fortsätta i lugnt tempo och utsätta mig för den överhängande risken att dö av tristess.
Därför ned i bocken, nacken rak, korsryggen mjuk och sen jämn press med lårmusklerna. Först höger, sedan vänster och om igen i en ständigt återkommande rytm. Försökte vara snygg på cykeln. Sneglade på mätaren som bekräftade att hastigheten faktiskt ökade. Kröp ihop lite till och låtsades vara aerodynamisk. Man kommer långt här i världen med det, att låtsas. Dessvärre är det en realitet.
I slutet av raksträckan väntade resten av turen. Den var inte bara bra utan tämligen utmärkt. Sommaren log och kroppen svarade även om det snarare var en viskning än ett vrål.
Kanske solisten söker ensemblespel inom kort. Den som överlever får se.
/ J – bredvidcyklisten
