Sportkläder
Serena Williams har en tendens till att skapa rubriker lika mycket för vad hon åstadkommer på tennisplan som hur hon ser ut när hon äntrar den. Häromdagen i Franska öppna dök hon upp i en kreation som höjde mer än ett ögonbryn i den konservativa tennisvärlden. Det handlade om en svart, tight heltäckande kreation. Enligt hennes egen utsago en hyllning till superhjälten “Black Panther”.
Det var dock inte det som föranledde det här inlägget. Vill människan försöka spela boll i gassande sol i heltäckande svart och därmed tämligen besvärande historia får hon väl det.
Men senare fick jag anledning att fundera. Jag satt i bilen och köade vid ett vägarbete och passade på att zappa mellan radiokanalerna. Då råkade jag komma förbi en av de kommersiella och det som fångade intresset var vad presentatörskan drog till med. Hon sade något i stil med “…tänk att kvinnor 2018 inte kan klä sig i vad de vill när de sportar utan att det kommenteras”. Jag log och tänkte på hur oerhört fel hon hade.
Hur man än vrider och vänder på det är det INTE en könsfråga utan en ren grenspecifik idrottsfråga hävdar jag. Hade Serena valt en lagsport till exempel hade hon fått bära den uniform som hör till laget utan knot. Även i individuella sporter är det vanligare att klädseln är reglerad i någon form än att den inte är det. Några av hennes konkurrenter konstaterade lakoniskt att olika uppsättningar regler tycks gälla för Serena och resten av startfältet. De börjar bli luttrade vid det här laget.
Min första reflektion blev att Williams klädval med tillhörande kommentarer är inte en kvinnokampsfråga utan ett idrottsligt spörsmål och att radiorösten var ute och seglade.
Min andra reflektion handlade dock om kläder. Mer precist om regler inom idrotten som faktiskt är löjliga. Två exempel dyker osökt upp. Det ena vet jag faktiskt inte om det fortfarande är aktuellt men det handlar om det rent sexistiska regelverket som åtminstone fanns inom Beach Volley. Där får/fick damerna inte ha bikinis som överstiger en viss storlek. Mycket hud skall visas hos såväl de manliga som kvinnliga utövarna. Men i synnerhet de kvinnliga. Allt för att behålla sponsorer och image.
Apropå image kommer jag osökt in på det andra exemplet. Det kommer från vår egen del av sportvärlden, cykel. Jag höll på att sätta i halsen när jag först läste det men det är något eller ett par år sedan nu. Det är Downhill MTB som är sorgebarnet. Där har man förbjudit tighta kläder! Inte för att de är skadliga eller så. Tvärtom är de snabbare och bättre visade det sig. Särskilt i tävlingar där det går riktigt fort. Några cyklister lånade därför Speedski-dräkter och hämtade inspiration från tempocykling. Men se det gick inte för sig trots att de vann. Det stämde inte med “imagen” för sporten. Hur man ser ut gick klart före hur man presterar rent idrottsligt. Hade sponsorer av stora löst sittande t-shirts och byxor något att göra med saken månne?
Så slutsatsen blir att i vissa sporter är det viktigare hur man ser ut än att det går fort.
/ J – påklädd