Vad gör man med en solig vårdag i maj som bjuder på sommarvärme och en ledig eftermiddag? Man cyklar förstås och företrädesvis i skogen. Dels för att det är svalt och skönt i skuggan av träden och dels för att ens landsvägscykel ändå är hos cykeldoktorn och man inte har något alternativ.
Det blev en speciell tur skulle det visa sig. Mest för att den bjöd på offroad eller snarare “off-stig” med inslag av orientering samt ett par praktvurpor. Den första kom redan efter några hundra meter. Ett klassiskt nybörjarmisstag som tyder på att jag är ringrostig eftersom jag inte borde göra just sådana felbedömningar efter alla år på en skogshoj. Den klassiska “missbedöma en grästuva som visade sig vara en sten”-vurpan var ett faktum. Mest stukad blev stoltheten men det blev även en rätt hård kontakt med marken så jag tappade luften en stund och fick ligga kvar i en föga elegant hög på marken.
Väl i sadeln igen blev det något varv på de närmsta hemmastigarna innan jag riktade framhjulet åt annat håll, österut. Men jag ändrade mig snart och styrde kosan mot Notterydstrakten istället där det är betydligt mer kuperat. Jag passerade vägen till Kalmar för andra gången och sökte mig mot svalkan i bokskogen.
Efter något varv på de mjukt flowiga stigarna under det grönskande taket fick jag för mig att jag skulle leta alternativvägar. Jag får för mig sådant ibland när lusten att utforska världen blir för stor. Ut på asfalten en liten bit och sen in på en skogsbilväg som jag egentligen vet är en återvändsgränd. Men är den verkligen det?
JO, det är den! Det finns banne mig inget tråkigare än vändplaner på grusvägar. Sen AVSKYR jag att vända och cykla tillbaks samma väg jag kom så därför inleddes letandet efter alternativ. Jag hittade ett.
Det gamla skogsmaskinsspåret som ledde därifrån saknade dock ett par saker som jag gärna ser i sammanhanget. Där fanns inga spår efter vare sig fotavtryck, grova cykeldäck eller ens hästhovar. Inte använd av människor med andra ord. Det visade sig snart finnas en anledning till det!
Det är nu det är läge att använda lillklingan ni som undrar vad man har den till på ett trippelvevparti! Sen gick inte ens det. Dags att bära cykeln ett tag och ägna sig åt lite orientering. Gud vad jag önskade att jag hade ett lätt kolfiberspjut nu!
Sen blev det värre! Jag visste ungefär vart jag befann mig och vart jag borde komma ut. Jag letade efter fornborgen Gripeberg, vilken för övrigt är en av landets äldsta. Problemet är att det är ett stycke urskog i vägen. En som man inte forcerar till fots med en cykel över axeln.
Till slut hittade jag ut, nu trött. Trots det gav jag mig på ett andra försök att hitta ny stig uppför kullen, nu från andra sidan. Det gick inte den här gången heller. Då gav jag upp. Jag träffade på en bekant och tämligen teknisk stig som leder ut från området. När jag var nästan ute på grusvägen igen small det för andra gången. Jag missbedömde helt enkelt djupet på ett mycket litet lerhål och lyfte inte framhjulet högt nog. Innan jag hann reagera hade jag gjort en “faceplant” och cykeln låg virad runt en trädstam. När jag försökte kravla mig upp körde jag ned högerarmen till armbågen i mossen bredvid stigen och satt för ett ögonblick fast.
Jag tittade mig omkring på det där viset katter gör när de missat ett byte och hoppades att ingen sett mig. Men vem skulle gjort det här? Lätt skrapad här och var, bland annat i ansiktet, på knä och skenben kom jag på fötter och hjul. Mörbultad beslutade jag mig för att det fick räcka för dagen och begav mig hemåt igen. Men ett par timmar skogscykling blev det. Dagens resultat: Stig VS John 2 – 0.
Terrängen och jag har ett ambivalent förhållande numera.
/ J – Voltaren
