Igår morse var jag inte det minsta cyklig. Snarare hovrade humöret mellan apati och uppgivenhet som det kan göra när man inte mår helt ok.
Men sen fick jag besök. Det är märkligt vad det kan lyfta själen ibland. Min kära bror tittade in. Efter mycket kaffe och en del prat var jag plötsligt fast besluten att kasta mig upp på sadeln. Dessutom hade solen hunnit titta fram för att sätta guldkant på tillvaron. Se upp skogen, här kommer jag tänkte jag och orden slapp visst ur munnen också.
Jag hade vissa väl grundade farhågor om formen. De visade sig vara helt adekvata. En bilanalogi är på sin plats. Vanligtvis är den här modellen försedd med en kraftfull rak dieselsexa med ett sjujäkla vridmoment. Det har understundom även hänt att den försetts med såväl turbo som laddluftkylare. Så icke nu.
Någon illasinnad individ hade stulit min motor! Den är ersatt med en liten fyrcylindrig fjuttmotor. Den är inte ens energisnål – den är gammal och illa sliten. Dessvärre verkar chassit vara intakt. En rejäl, något bucklig jeepkaross. Men vem fan hängde på extradunkarna?
Men iväg bar det och uppför den första halvsnöiga skogsbacken. Fjutt sa motorn. Hepp sa jag och gav inte upp. Tämligen omgående lade jag märke till att så här års är inte alla stigar just stigar utan ibland bäckar.
Jeepen var trots allt hjälpligt terränggående visade det sig. Man får bra fäste med 80 kg, inte i men väl på bakdäcket! Men likt fyrhjulsdrivna bilar släpper det rejält när det väl gör det märkte jag. Ingen fara skedd. Landningen var både mjuk och blöt.
Men som det plägar göra så här års mörknade det fort. Lika bra det för extradunkarna till trots var soppan slut. Men själen var fulltankad. Därför tänkte jag på cirklar. Det har varit för få av dem i mitt liv ett tag. Cirklarna som vevarmarna beskriver och cirklarna som hjulen utgör.
Jag är helt säker på att vägen som leder tillbaks går i cirkel
Tack älskade bror!
/ J – cyklig igen
