Japanese Odyssey del 1
Jag är nyss hemkommen från äventyret i Japan. Kom hem sent i måndags kväll och har precis kommit in i vardagen med jobb och familj igen efter 3 veckors cykeläventyr. Jag tänkte försöka skriva lite om Japanese Odyssey och för att det inte ska bli ett alltför långt inlägg så delar jag upp det i några stycken kortare istället.
Resan till Tokyo startade på tisdagsmorgonen med tåg från Nässjö till Kastrup. Det funkade ännu en gång bra att ta med cykeln i kartong på tåget trots att det knorrades lite från tågvärden om storleken på min cykellåda. Jag valde att flyga med SAS då det brukar funka bra att ta med cykeln med deras bagageregler. Så länge lådan inte väger över 23kg så behöver man inte betala extra för en cykellåda. Min vägde 22 tror jag och utöver lådan så hade jag bara en ryggsäck som handbagage. Flyget gick direkt från Kastrup till Narita strax utanför Tokyo och frånsett en tvåtimmars försening innan vi lyfte så gick resan smärtfritt. Jag landade i Japan runt 12 på onsdagen och tog bussen in till centrala Tokyo där Christopher mötte upp och vi tog oss med tåg hem till deras hus där jag skulle bo dagarna innan start. Sjukt lyxigt att ha svensk guide och få bo hemma hos en svensk familj istället för på hotell.
Under torsdagen passade vi på att se oss om lite i Tokyo och besökte fiskmarknaden, käkade den bästa sushin jag någonsin ätit, gick i japanska trädgårdar, drack kaffe och jag rekade lite vid starten av loppet. På kvällen gick vi ut och käkade på en japansk restaurang och upplevde neonljusens Tokyo.
Fredagen inleddes med en tidig cykeltur med guide i centrala Tokyo. Några av de 22 deltagarna i loppet träffades för att cykla en runda och käka frukost. Efter kaffe och snack med de andra så cyklade jag och Tom som även han körde TCR 2015 iväg för att leta efter Bear-bells. Vi fick tipset att köpa små klockor för att de vilda djuren skulle höra att vi kom cyklandes på bergsvägarna. Allt för att undvika att konfrontera björn eller andra vilda djur när vi kom farande runt en krök. Vi hittade till slut det vi sökte och avslutade med lunch innan vi trampade till våra respektive boenden.
På kvällen var det briefing, smörgåsar, öl och utdelning av diverse materiel inför loppet. Vi träffades på en takterass, alla deltagare, arrangörer, mediateamet från Far Ride Magazine och några av tävlingens sponsorer. Det informerades lite om regler, mediabevakning och delades ut cykelkepsar, vattenflaskor, brevetkort och cykelkläder. Stämningen var god och några av deltagarna avslöjade sina planer om att försöka köra under 10 dygn. Det vara bara manliga deltagare och de flesta saknade tidigare erfarenhet av långa osupportade lopp. Några skulle köra tillsammans i par, några tänkte försöka hålla ihop i en triss och huvuddelen skulle köra själva. Jag lämnade ganska tidigt för att försöka passa på att sova några timmar innan den tidiga starten. När jag kom hem packade jag ner det jag inte skulle behöva i lådan som Christopher sedan skulle skicka till en cykelbutik i Osaka så jag kunde hämta den där efter målgång.
Lördag morgon. Starten skulle gå 0500 och innan det skulle det fotograferas lite så senast 0430 skulle vi vara på plats. Jag hade 8 km att cykla till starten så det blev en tidig morgon. Inte för att det spelade så stor roll för jag sov ändå i princip ingenting. Vid starten jämfördes det cyklar och packning, snackades om förväntningar och i vilken ordning folk tänkte ta kontrollerna, fotograferades och käkades. Jag åt smörgås och drack kaffe i väntan på att vi skulle komma iväg. Klockan hann nog bli 0530 innan allt var klart och vi kunde rulla iväg.
Första sträckan var 13 mil till första kontrollen på Mount Haruna på 1000 meters höjd. Första 11 milen skulle vara i princip helt platta och i huvudsak passera tätbebyggt område med mycket trafik, trafikljus och stora vägar. Känslan av att äntligen vara igång var som vanligt helt underbar. Halva tävlingen var gjord och nu återstod bara det roliga genomförandet. De 22 deltagarna från 11 olika länder satte av i morgontrafiken. 21 av dessa siktade som jag mot Mount Haruna medan en cyklist Stuart Edwards som var snabbast förra året stack söderut för att börja med Mount Odigarazan istället. Vi skulle besöka 11 kontroller i valfri ordning och nå målet i Osaka inom 14 dygn för att vara godkända. Det var alltså ingen tävling och det skulle inte presenteras en resultatlista eller koras någon egentlig vinnare. Jag hade förberett ett antal sightseeingavsnitt som förlängde min rutt med säkert 30 mil mot vad som skulle varit den kortaste rutten, allt för att försöka undvika tävlingshetsen och passa på att uppleva Japan. 255 mil och bedömt 45000 höjdmeter väntade.
Wow, vilken start på resan! Hur upplevde du trafiken där? Är den mer hänsynsfull mot cyklister eller är det ungefär som här hemma?
Undrar om det ens finns sushi i närheten av vad som serveras där, här hemma i Sverige.. ?
Tjena. Trafiken var bitvis värre än vad jag tycker den är här hemma. Mängder med bilar och lastbilarna lämnade inte många centimeter till oss cyklister.
Sushin var helt otrolig. Fisken var ju så otroligt färsk så det är nog inte lätt att få tag på samma kvalitet i Sverige. Jag köpte ganska mycket sushi på supermarkets & liknande. Även den höll bra klass.
Du är helt otrolig och beundransvärd..
Tack Gudrun. Jag tycker ju bara om att cykla.
… om jag bara hade lärt mig att cykla på detta sätt … helt underbar läsning! ??
Tack Jocke. Det är inte för sent.