Startade sjunde dagen med ambitionen att bestiga Mount Azoji och min sjunde kontroll för att därefter ta mig till Hiroshima, göra lite sightseeing och skaffa ett rum för natten. 19 mil och en hel del höjdmetrar låg mellan mig och en dusch och en säng. Vädret var fint och ganska snart var jag på mindre vägar med mindre trafik. Klättringen uppför Mount Azoji var makalöst fin. Allt regn dagarna innan hade fyllt på bäcken precis bredvid vägen och det forsade ordentligt. Den smala vägen följde bäcken under stor del av stigningen och jag såg två ganska stora ormar som låg och solade sig på vägen. Toppen låg på ca. 1000 meters höjd och jag slapp molnen ännu en gång.
Utför så var det en större väg och inte alls lika vackert. Det var varmt och gick åt många stopp vid drickaautomaterna för att hålla vätskebalansen på rätt nivå. Jag närmade mig Hiroshima under eftermiddagen men det tog ganska lång tid att ta sig in till centrum.
Snabbaste rutten till målet hade varit att cykla ner till hamnen och ta färjan över till Shikoku men jag ville se Hiroshima och dessutom cykla Shimanami Kaido Cycle Road. Det skulle krävas närmare 20 mil extra och jag hoppades att det skulle vara värt det.
Jag nådde centrala Hiroshima strax före solnedgången och hann med att göra ett besök vid fredsmonumenten och monumentet från atombombningen innan jag letade upp ett lämpligt hotell.
Jag fick tjata lite för att få ta med mig cykeln upp på rummet och kunna ladda Di2-batteriet men till slut funkade det. Jag tvättade mig och mina kläder i duschen, bytte om till sovshortsen, baselayer och väst innan jag gick ut för att käka och titta lite till på stan.
Jag hade fått tipset att man skulle käka Okonomiyaki i Hiroshima så det fick bli så. Fick tips på hotellet om vart jag skulle gå och hamnade i en kö som visade sig ta 45 minuter utanför restaurangen. Bet ihop, tänkte att jag inte hade någon större brådska. Maten var riktig god och värd att vänta på. Smet, nudlar, skaldjur, lök, ägg m.m. och en iskall öl satt fint så här drygt halvvägs in i loppet. På väg till hotellet köpte jag frukost, chips och batterier till min GPS.
Mitt i natten vaknade jag av att mitt vänstra öga gjorde riktigt ont. Jag gick upp, såg att ögat var illrött och plockade ut min lins, tog en panodil och gick och la mig igen. Jag brukar köra med linserna i hela tiden under loppen och har hittills inte haft några problem. Jag ser ganska dåligt utan linser eller glasögon så jag hoppades att det skulle lägga sig. Vaknade av klockan nån gång efter 04, gjorde klart allt, tryckte i mig frukosten, på med de fuktiga kläderna och i med linsen igen.
Det var ungefär 9 mil till Onomichi och starten av cykelvägen och till en början när det var mörkt gick det riktigt bra. Det var några fina klättringar ut ur Hiroshima så jag fick upp värmen ordentligt igen. När solen gick upp så började ögat ställa till det igen. Jag var väldigt ljuskänslig och det var bitvis svårt att se någonting. Jag kisade bakom mina solglasögon och fick stanna med jämna mellanrum och blunda för att vila ögonen. Efter ett tag bestämde jag mig för att stanna och försöka göra vad jag kunde för att förbättra läget. Stannade på Mc Donalds, slängde linserna, sköljde ögonen och satte i mina reservlinser.
Det kändes lite bättre och efter en andra frukost så trampade jag vidare till Onimichi och Cycle Hotel. Cycle Hotel har av Amerikanska Bicycling utsetts till ett av världens 5 bästa cykelhotell. Det är en stor fabrikslokal precis vid vattnet som byggts om till hotell, kafé, restaurang, cykelbutik m.m. Allt var superfint och mängder med cyklister utgick härifrån för att cykla Shimanami Kaido. Mina bromsar var rejält slitna så jag köpte nya belägg och ett nytt baklyse som tyfonen förstört. Beläggen till mina skivbromsar var nya när jag lämnade Sverige men att bromsa sig nerför alla bergen i ösregn hade ätit upp det mesta av dem. Frambromsoket hade dessutom lossnat lite så det var verkligen på tiden att jag gjorde något åt dem. När jag var klar med mekandet så träffade jag Daniel Brown i Japanese Odysseykläder. Det var dags för lunch och vi bestämde oss för att käka. Han hade valt att skippa en del kontroller och hade precis kört cykelvägen över broarna nu på förmiddagen och var således ute på en alldeles egen liten odyssey, utan alla dessa berg och checkpoints. Lunchen innehöll en sanslös brödbuffe så jag fyllde fickor och cykel med bullar och frallor innan jag stack vidare.
Nu väntade vad som omnämns som en av världens vackraste cykelvägar. Den 75 km långa Shimanami Kaido Cycle Road. Cykelvägen går på små öar och över fantastiska broar mellan Honcho och Shikoku. Det var välskyltat, tillrättalagt med rastplatser och till stor del så körde man på fina cykelbanor utan att behöva blanda sig med trafiken. Broarna var något alldeles extra. Gigantiska hängbroar i en otroligt vacker miljö. Ögat var lite bättre nu med nya linser och det blev många glassar i värmen.
Jag fortsatte några mil till efter att cykelvägen avslutats, träffade en japan som var ute på en långtur i solnedgången, småpratade lite och stannade så småningom efter 21 cyklade mil. Målet för dagen var 20 och jag var nu 3 mil efter min ursprungliga plan. För omväxlings skull så blev en offentlig toalett på en rastplats min sovplats.
