Starten skulle gå vid midnatt mellan fredagen den 24:e Juli och lördagen den 25:e. Jag valde att flyga från Arlanda till Bryssel på torsdagsmorgonen för att ha lite tid på mig i Belgien innan start. Jag reste lätt med cykel och den mesta packningen stuvad i en cykelkartong. Kläderna jag hade på mig och en gammal uttjänt skötväska som handbagage skulle jag kasta före start. Grymt smidigt att cykelkartong går som resväska och inte kostar något extra så länge den väger under 23 kg.
När jag landat i Bryssel så packade jag upp och monterade cykeln på flygplasten, kastade cykelkartongen och trampade de 7 milen till Geraardsbergen. Det blev en fin liten tur genom Bryssel, längs kanaler och på små kullerstensvägar. Framme i Geraardsbergen kunde jag självklart inte låta bli att cykla uppför the Muur och titta på starten. Visst är backen ganska brant men inte speciellt lång så så länge det var torrt så kände jag ingen större skräck.
Rullade ner genom byn och träffade på lite fler cyklister med packväskor som stod och hängde i centrum. Bl.a. Kristian som var Norges bidrag till tävlingen och Juliana Buhring som var snabbaste kvinna att cykla runt jorden och var en av de snabbaste på första upplagan av Trans Am Bike Race. Alla var väldigt trevliga och det var en riktigt skön stämning. Kvällen ägnades åt att fixa med packningen, äta, umgås med flera sköna människor och vila.
På fredagen var schemat ganska späckat. Registrering, uppvisande av allehanda dokument, uthämtning av gps-trackers, kepsar m.m. tog lång tid och det var lång kö i lokalen.
Efter det cyklade vi upp till en restaurang, käkade och kollade på Tour de France innan det var dags att trampa uppför kullerstensbacken för den obligatoriska tävlingsgenomgången. Nu var det 6 timmar kvar till start, allt var klart och jag rullade ner till hotellet jag bodde på tidigare och fick låna en soffa i källaren för att vila några timmar. Lyckades som vanligt inte sova men vilan var välbehövlig. Tryckte i mig en mjukkonserv för att starta med mat i magen och trampade ännu en gång uppför the Muur. Anspänningen bland de dryga 200 cyklisterna var hög. Fackelbärare och borgmästare stod uppe vid kapellet och väntade på att vi skulle trampa iväg mot Istanbul. Vid midnatt gick starten med ett 5 km långt mastervarv genom Geraardbergen. Nu var tärningen kastad, det som var gjort i förberedelseväg var gjort och jag hade en ganska skön känsla av att nu var det äntligen igång.
Vid foten av kullerstensbacken släpptes vi fria och tävlingen var igång. Jag tog det medvetet lugnt, trampade på lätta växlar och gjorde mitt bästa för att inte ryckas med i tävlingshetsen. Det var tillåtet att cykla tillsammans intill gryningen men redan efter någon timme var jag ensam. Vägvalen på de dryga 90 milen till första kontrollen på Mont Ventoux var många och tempot olika. Jag tyckte det var skönt att cykla själv. Jag hade ju föreställt mig att cykla själv, i mitt eget tempo och fatta mina egna beslut under de kommande två veckorna. Efter bara några mil rullade jag in i Frankrike, det var fortfarande mörkt och jag märkte inte av den första gränspassagen. Morgontimmarna bjöd på ganska hård sid- och motvind i kombination med ett kallt regn så regnstället åkte på redan under den första cykeldagen. I övrigt gick första cykeldagen ganska bra, jag käkade mig igenom norra Frankrike och när klockan började närma sig 22.00 började jag leta efter någon bra plats att gömma mig och sova några timmar. Jag har för mig att jag cyklade ca. 45 mil första dagen innan jag satte upp bivy-bagen i en liten skogsdunge bredvid vägen. Jag försökte vara noga med att ta hand om kroppen och klädde av mig alla fuktiga kläder, tog på mig mina sovkalsonger, borstade tänderna och vilade runt 4 timmar.
Andra dagen var det söndag och vi hade blivit varnade av de franska deltagarna att mycket skulle vara stängt i Frankrike på söndagar. Mycket riktigt när jag började bli sugen på riktig mat runt lunchtid så var restaurangerna stängda. När jag tittade över planket in på den tredje stängda restaurangen så såg jag att det var barnkalas men jag lyckades prata mig till två hamburgare, sallad och kaffe bland de lekande barnen.
Jag cyklade vidare genom miljonstaden Lyon och vidare söderut mot jätten i Provence.
Frankrike blev vackrare och vackrare ju längre söderut jag kom och efter totalt ca 80 mil och 12 mil kvar till första kontrollen slog jag läger på en åker för att vila några timmar.
I min plan så skulle jag cykla uppför Mont Ventoux under måndagsförmiddagen för att ha ett bra utgångsläge inför de Italienska alperna. Jag ville cykla Strada del Assietta i dagsljus och en förutsättning för det var att nå första kontrollen senast lunch dag tre. I soluppgången började jag se Mont Ventoux. Berget reste sig mäktigt rakt upp ur det ganska platta landskapet. Vi var tvingade till att cykla den mest klassiska vägen uppför berget, den via Bedoin. Sista biten in mot Bedoin var väldigt vacker. Jag cyklade genom vinodlingar och längs små vägar. Jag tog en fika i Bedoin, fyllde på vattenflaskorna och satte av mot toppen.
Det var nu ganska varmt och det skulle bli en kärv klättring. Min kompis Håkan var på väg ner för att ta lite kort och själv cykla uppför berget men försenade flyg och annat strul gjorde att han mötte upp i bil utan cykel halvvägs uppför stigningen.
Jag stannade och fyllde på mina tomma flaskor halvvägs uppe vid Chalet Reynard innan jag fortsatte ut i det klassiska månlandskapet. Det var minst sagt mäktigt att passera Tom Simpsons monument och kämpa mig genom de hårda vindarna upp till toppen.
Väl uppe togs jag emot av tävlingens funktionärer, fick mitt stämpelkort stämplat och njöt lite av utsikten innan jag rullade ner till Chalet Reynard igen för att fira första stämplingen med en öl och lagad mat. Så långt gick allt enligt plan och det var fortfarande grymt kul att cykla.
Fortsättning följer…
