Transcontinental Race No5 del 4
Dag 7 fortsättningen:
Lämnade myset på Checkpoint 3 och rullade nerför den lilla vägen från hotellet ner till semesterbyn i dalen och styrde vidare mot Poprad. Fortsatte söderut, genom en nationalpark med ännu en klättring med efterföljande utförskörning. Små vackra vägar nästan utan trafik.
Det blev mörkt och jag började fundera på sovplats. I en utförskörning låg det ett motell på vänstersidan och jag stannade. Om jag kommer ihåg rätt så betalde jag 18 euro för ett rum, pizza, cola och en stor flaska vatten. Kröp ner i bingen, mätt och belåten med tre stämplar i kortet och med händer som kändes bättre och bättre efter olyckan några dagar tidigare. 281 km och drygt 3400 höjdmeter blev dagens skörd.
Dag 8:
Startade som vanligt tidigt, timmar innan frukosten öppnade. Passerade in i Ungern i gryningen, stannade i en by för frukost. Handlade på Coop och käkade på trappan tillsammans med byns starka män som startade dagen med öl.
Dagen genom östra Ungern blev nog tävlingens varmaste dag och vi befann oss mitt i värmeböljan Lucifer. Min Garmin visade 56 grader i solen när jag kollade. Det var en rejäl utmaning att hålla kroppstempetaruren nere och fortsätta trampa. När jag cyklade genom en by såg jag en kille som duschade under en blå pump som stod i vägkanten, jag stannade och gjorde likadant. Pumparna fanns i de flesta byarna och vattnet var kallt och svalkande. Jag tog mig från by till by, duschade och blötte ner tröjan. Den kalla och blotta cykeltröjan höll mig sval i knappt en timme innan den var torr och varm igen. Tiden mellan vätskestoppen på bensinmackar eller affärer blev ganska korta. Jag hade 3 stora flaskor på cykeln (ungefär 2 liter) och det räckte i kanske 2 timmar om jag hade blöt tröja. När jag stannade och köpte vätska drack jag ofta 1,5 liter, fyllde flaskorna samt köpte isglass. Köpte ofta 2 eller 3 Calippo, käkade en när jag cyklade och stoppade övriga under tröjan bak i nacken. Det naturliga är ju att tänka att det vore bättre att cykla på natten och vila när det är som varmast. För min del så är det dock lättare sagt än gjort. John Blund kommer med mörkret, upplevelsen blir annorlunda när man bara ser det som syns i lampans sken, det blir svårare att få tag på vätska och mat mitt i natten m.m. Jag fortsatte på inslagen väg och försökte ta mig framåt i värmen. När kvällen kom passerade jag gränsen in till Rumänien via en stor gränskontroll. Hittade ingen bra plats för att sova ute längs med den stora vägen och när jag cyklade in i Oradea kollade jag på min Garmin efter boende, cyklade till närmaste, fick svaret att det var fullt och att det sannolikt var svårt att hitta något i staden så här på en lördagkväll. När jag skulle cykla vidare blev jag dock stoppad, ett par som hade bokat ett rum, hittade ingen lämplig parkering till sin bil och valde att åka vidare. Jag tog rummet direkt, receptionisten beställde en pizza med hemkörning åt mig. Jag duschade, tvättade mina kläder och gav cykeln lite välbehövlig vård innan pizzabudet knackade på dörren. Dagen stannade på 300km.
Dag 9:
Rumänien. Många cyklister hade dåliga upplevelser från framförallt trafiken i Rumäninen. Jag tyckte det var ganska bra faktiskt. Kanske berodde det på att jag körde mindre vägar, kanske berodde det på att jag avverkade ganska mycket av landet under en söndag med troligtvis mindre trafik. Dagen gick ganska bra, det var fortsatt mycket varmt och de blå pumparna var borta. Hittade dock några källor och fontäner där jag kunde blöta upp tröjan och svalka mig.
Käkade en ordentlig lunch i skuggan med efterföljande tupplur. Målet med dagen blev att ta mig till ett bra utgångsläge inför klättringen uppför Transfaragasan Highway till checkpoint 4. Jag ville ta mig an klättringen tidigt på dagen för att slippa den värsta hettan och när det blev kväll var jag i Sibiu med ca. 5 mil kvar till klättringen. Det var fullmåne i Transsylvanien och jag valde än en gång hotellboende. 310km avverkade.
Dag 10:
Vaknade till ösregn. Käkade macka och drack kaffe strax innan 4 på morgonen som nattportieren fixat. Det var svalt och regnade ganska mycket när jag cyklade mot bergen.
Fick tävlingens första punktering i mörkret och regnet, bytte slang och fortsatte. När jag började den 1500 höjdmeter långa klättringen regnade det rejält. Stannade på en liten marknadsplats och käkade en macka under tak tillsammans med en lettisk deltagare som också sökt skydd mot regnet.
Tyvärr verkade inte regnet avta utan det var bara att cykla vidare, upp, upp. Storheten av det här vägbygget saboterades lite av det dåliga vädret och sikten kunde definitivt varit bättre. Den här vägen var med i ett avsnitt av Top Gear och de beskrev den som att man tagit alla de bästa kurvorna från olika racerbanor, satt ihop dem och placerat dem på det här bergspasset.
Jag nådde toppen där det fanns en hel del tält med matservering. Jag blev osäker på om kontrollen skulle vara på toppen eller om de var i utförsbacken. Jag ville verkligen inte cykla ner, upptäcka misstaget och behöva cykla tillbaka upp igen. Jag försökte kolla telefonen men mina fingrar var helt uppblötta av allt regn och det var nästan omöjligt att hantera skärmen på min telefon.
In i ett av tälten, på med regnkläder och undertröja, försöka torka telefonen och händerna och till slut kunde jag via trackleaders konstatera att jag skulle fortsätta utför i några kilometer som jag först trodde. Bilderna av mig är tagna av Kristian Pletten @apidura. Utförskörningen var vidrig, kall och sjukt mycket regn. Här slutade min usb-laddare att fungera trots att jag inte använde den och hade skyddet monterat. Jag nådde skakande checkpointen, möttes av fantastiska volontärer och arrangörer, stämplade mitt kort, beställde frukost och försökte torka kläder.
Nu återstod bara den drygt 1000km långa spurten till målet i Grekland.