Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Randobloggen

Transcontinental Race No5 sista delen

Dag 10 Fortsättningen:

Lämnade bekvämligheten på CP4 i regn med regnställ på. Dröjde inte så länge innan jag kom ut ur regnet och det blev genast varmare.

IMG_0695 IMG_0700 IMG_0705

Vägen var fin och jag passerade en vacker sjö innan jag kom ner i dalen till anläggningar med namn som hotell Dracula. Här var det varmt igen och från att ha varit rejält nedkyld för några timmar sedan var jag återigen fullt upptagen med att dricka varmt vatten och stoppa isglass innanför tröjan.

IMG_0712 IMG_0718 IMG_0719 IMG_0721

Det var inga stora problem med vildhundar och de flesta låg påkörda och jäste i värmen. Störst problem var det när det var mörkt och lite svalare och framförallt på morgonen. Jag var hungrig och hade behov av att torka kläder och utrustning när jag hittade ett lämpligt hotell där jag både kunde käka och torka prylar. Dagen stannade på 240km men klättringen, vädret och checkpointen hade tagit tid och jag låg bra till enligt min plan.

Dag 11:

Som vanligt checkade jag ut tidigt och jagades stundtals av några trötta hundar till solen gick upp. Fick loppets andra punktering i soluppgången, bytte slang och behövde ta en 15 minuters tupplur strax därefter.

IMG_0725 IMG_0729

Efter att ha sovit lite så kände jag mig pigg och kunde hålla ganska bra fart. Tuggade på på ganska bra vägar och stannade precis innan gränsen till Bulgarien för att handla upp mina sista Rumänska pengar på mat, dryck och batterier innan jag cyklade över Donau in i Bulgarien.

IMG_0734

Träffade Melissa och ytterligare en cyklist på macken och snackade lite om skavsår och andra mysigheter. I Bulgarien skulle jag bara vara i ca. 50 km och utöver ett besök på en bensinmack där jag förutom att köpa glass och vatten bytte min trasiga Usb-plug mot den jag hade i sadelväskan som reserv kommer jag inte ihåg så mycket mer av det besöket. Gränskontrollen till Serbien var lite mer noggrann än de jag tidigare passerat men det gick ändå hyggligt smidigt.

IMG_0754 IMG_0760 IMG_0770 IMG_0786

Vägarna i Serbien var fina och väldigt lite vildhundar störde framfarten. Några mil innan den större staden Nis stannade jag på en mack där Ian Walker stannat precis före mig. Vi handlade och snackade lite när Michael Wacker kom insladdande på sin aerohoj med minimal packning. Ian lämnade först och sa att det finns ett Mc Donalds i Nis dit han skulle cykla för kvällsmat. Lysande tänkte jag och körde också mot Mc Donalds. Vi sammanstrålade alla tre på lyxkrogen och käkade en riktig festmåltid.

IMG_0791

Jag köpte några extra burgare att ha till kvällen och morgonen. Ian stack först, Michael hade ingen brådska, han skulle försöka hitta ett boende i Nis och jag cyklade iväg en stund efter Ian. Jag hade sovit ganska många nätter inomhus nu, vädret var fint och jag valde att försöka köra lite längre under kvällen och försöka hitta en sovplats ute. Efter 360 km tyckte jag det räckte och bäddade i kanten av en åker för knappt 4 timmars sömn.

Dag 12:

Sov riktigt gott under bar himmel, packade ihop och körde mot Makedonien. Vid frukosten var jag framme vid ett jättelikt vägarbete. Den mindre vägen bredvid den stora A1 var mitt i en stor uppgradering. Jag ville inte och var tveksam till att jag fick cykla på A1 så istället blev det att försöka ta sig fram i vägarbetet. Grusväg, nya broar, omledningar, felkörningar m.m. gjorde att det tog lång tid att ta sig genom det här partiet och mina räkneövningar i huvudet på när jag skulle kunna nå målet reviderades gång på gång.

IMG_0792 IMG_0794

Med mindre än 50 mil till mål är det svårt att undvika att börja räkna och fundera på målet. Efter vägarbetet väntade en rejäl klättring uppför en mindre väg till gränskontrollen till Makedonien. När jag passerat gränsen var vägen på den Makedonska sidan riktigt dålig. Trots att det lutade utför var det svårt att hålla någon vidare hastighet. Värmen höll i sig och det var säkert över 40 grader. Jag tänkte göra ett lite längre matstopp i Veles men orkade inte växla till mig lokal valuta utan det slutade med ett besök på en mataffär där jag köpte Yoghurt, bröd, bananer, chips m.m.

IMG_0804

Annons

Min plan efter Veles var att ta närmsta vägen över ett bergspass på 1100 meters höjd. Alternativet var en ganska stor väg och en ganska rejäl omväg. När jag kollat på datorn hemma såg väg R-1312 över berget ganska fin ut. Inledningsvis var det fin asfalt och jättefin cykling på landsbygden upp till ungefär 350 meters höjd.

IMG_0842

Nu hade jag cyklat en ganska bra bit in på den här vägen och att vända om skulle innebära en ännu längre omväg. Vägen övergick i grusväg, inledningsvis ganska fin och inte så brant. Efterhand blev vägen sämre och sämre för att vid kanske 450 meters höjd vara så dålig att det bara gick att cykla korta partier.

IMG_0860 IMG_0862 IMG_0866

Sten, sand, bortspolade partier m.m. gjorde vägen i princip ocykelbar. Nu var jag så långt in på vägen att det kändes helt orimligt att vända. Den här vägen var upplagd som den ultimata ruttplaneringsfällan. Man bara sögs in och när den blivit riktigt dålig kändes det orimligt att vända. Det började bli mörkt, enorma mängder bitande flugor förhöjde upplevelsen och när jag försökte cykla ett parti, tryckte jag av kedjan på insidan av kassetten, bakväxeln tog tag i en eker och hade jag inte upptäckt det och slutat trampa så fort som jag gjorde hade jag förmodligen fått avverka de 30 sista milen utan bakväxel. Med andan i halsen trasslade jag ut eländet, konstaterade att bakväxeln var hel men växlade sämre och bestämde mig för att fortsätta till fots uppför berget. Jag tog mig upp till drygt 900 meters höjd, det hade tagit lång tid trots att jag pushade på så gott jag kunde. Jag fattade beslutet att vid 22.30 stanna och sova några timmar för att förhoppningsvis kunna ta mig ner på andra sidan i gryningen. Jag hade fått ihop 260km och ville verkligen inte riskera något i mörkret. Hittade en plats bredvid vägen och ordnade min sovplats med liggunderlaget och bivybagen. Trots att det var sista natten tog jag av mina blöta kläder och bytte till sovshorts och en torr undertröja. Precis när jag lagt ner huvudet hörde jag nåt djur precis i närheten, lös med min pannlampa och gjorde lite ljud ifrån mig och ljudet tystnade. När jag sovit nån timme vaknade jag igen. Någon gick på grusvägen, jag satte mig upp, lös med lampan och såg Ian komma uppför berget. Vi skrattade lite åt eländet, han hade i princip förstört sina landsvägsskor och cleatsen var rejält nerslitna. Han skulle fortsätta lite till men tänkte även han sova på berget. Jag somnade om och sov till klockan ringde vid 0300.

Dag 13:

Fortsatte fotmarschen i mörkret, passerade några vattenpölar och så småningom en vattenkälla i berget. Vid målet skulle det senare berättas historier om hur fler som valt den här vägen druckit vatten ur pölarna bara för att 100 meter senare upptäcka källan. Jag såg Ian sova bredvid vägen, han vaknade och berättade att han tänkte sova lite till. Jag nådde toppen, vägen var bättre på andra sidan, det var fortfarande mörkt men jag kunde ändå säkert kliva upp på cykeln och rulla ner. Det dröjde inte så länge innan det blev asfalt och så här i efterhand kunde jag fortsatt på natten men, men.

IMG_0878 IMG_0880

Sista gränskontrollen in i Grekland och bara ca. 20 mil kvar till Meteora och målet, kunde jag bara hålla hygglig fart och vara disciplinerad med stoppen skulle jag kunna gå i mål innan mörkret. Jag ville gärna se Meteora och dessutom förhoppningsvis skulle några vara vakna vid målet om det inte blev för sent. Fortfarande varmt, korta stopp, upp och ner, glädje över att vara så nära målet och måluppfyllnad. Gjorde ett sista stopp med ca 30 km kvar för att fylla vätska och energi. Red Bull och isglass skulle förhoppningsvis hjälpa till i sista klättringen.

IMG_0902

Uppför igen, brant upp mot 900 meter, fick inte i lägsta växeln längre och gick de allra brantaste partierna.

IMG_0907 IMG_0924 IMG_0949

Uppe på toppen och efter en liten bits cykling till bredde det magnifika Meteora ut sig framför mig. Det kunde knappast vara en vackrare avslutning på äventyret, solnedgång och en helt fantastisk utsikt med klipporna och klostren. Jag stannade gång på gång för att ta kort eller njuta, en del av mig ville bara i mål, samtidigt som en del av mig inte ville att det skulle ta slut.

IMG_0975 IMG_0976

IMG_0986

Cyklade dock ner, genom staden Kalabaka och bort mot målet vid Hotell Divani. Sista dagen cyklade jag 286 km och gick i mål efter 12 dygn och 20 timmar. Totalt stannade min GPS på 3997km och 33034 höjdmeter. Vid målet hängde några av de som gått i mål tidigare, lite arrangörer och några som brutit men tagit sig till målet. Jag stämplade in som 25:a av runt 280 startande, nöjd med resultatet men framförallt med att jag nått mina egna mål.

IMG_0990 IMG_0994

Känslan av att gå i mål är svår att beskriva men framförallt känns det tomt och konstigt att inte längre behöva göra allt för att ta sig framåt. Jag fick en kall öl av vinnaren James Hayden som cyklat i mål på smått ofattbara 9 dygn. Jag satte mig i en stol, öppnade ölen och ville helst inte resa mig.

 

 

Daniel Johansson
Randobloggen fokuserar på långdistanscykling och cykeläventyr. Min förhoppning är att jag lyckas inspirera fler till att upptäcka hur roligt det är att cykla långt och länge. Cykling är så mycket mer än blodsmakande intervaller eller att cykla medurs runt en sjö. Jag är en heltidsarbetande tvåbarnsfar som tidigare tävlade i multisport men nu fokuserar på riktigt långa cykeltävlingar och cykeläventyr. Jag har bl.a. kört Transcontinental Race två gånger och nu senast Morocco Bike Adventure.

7 kommentarer

  1. Jag har sagt det tidigare Grattis till en fantastiskt genomförd cykeltur. Du har haft många följare som gillar det du gjort och nu är det slut på riktigt. Tack för trevlig läsning. Jag följde dig via olika kartor och kan nästan se pricken när jag läser din text. Du skrivet om McDonalds stoppet det hade jag kollat och gissade att här blir det matstopp.

  2. Jaha då var det roliga slut för oss som följt dina rapporter om resan. Nu får vi vänta till nästa äventyr. Tack för att du delat med dig av berättelser och bilder, det inspirerar!

  3. Fint och spännande berättat, tack för det.
    Nyfiken. Vilka däck hade du som klarade dessa varierande förhållanden? Jag kör ofta på krossmakadam för att komma upp på min lokala landsväg, ett elände. Tänkte klara punka.
    Några rekommendationer så här efteråt?
    /ebh
    Ursäkta kopian, glömde fylla i önskemål om “nya kommentarer” längst ner……

    1. Tack. Jag körde med 32mm Continental GP 4 Season. Har kört med dem både runt Japan och nu på den här turen. Tycker att de funkar bra, framförallt så är de ganska tåliga och med bra punkteringsskydd. Hade två punkteringar, första gången var det en vass tagg och andra gången en bit ståltråd. Däcken är kanske lite tyngre och tjockare men det är det värt för att minska risken för punktering tycker jag.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annons

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.