Det slog mig en dag att jag fått nog. Min fatbike som jag skrivit om tidigare kom från fabrik och affär klädd i en mycket alldaglig lack-kostym. Lite för alldaglig kom jag fram till. Det kan te sig lute brutalt att klä av cykeln alla komponenter för att gå lös på den nakna ramen och gaffeln med graffitiburk. Men jag är inte främmande för det. Tidigare har jag täckt både en gammal fin Bottecchia och en Kona Stinky med ny färg. Resultatet har varierat.
Men med åren kommer visheten och jag är bestämd i att göra ett bra jobb. Rännilar av överflödig färg, flagnande färg och färg sprutad lite på en höft har jag sagt adjö till. Men med ambitioner kommer också krav på robustare utrustning. Såsom en lämplig lokal. Att stå på balkongen med upptejpad wellpapp som skydd flyger inte längre.
Alltså skulle jag behöva en lokal. Eller en källare. Nå. Hittills har jag i alla fall köpt en sprayburk. Färgen? Himmelsblå. Eller kanske militärgrön? British Racing Green? Sen såg jag Konas enpetade multihoj Unit. Och föll så himla hårt för hur den var lackerad:
Unit:en ovan är av årgång 2016 och har 29-tumshjul. Underbart varma och trevliga kulörer. Nästa års Unit ser ut såhär:
En babyblå skapelse med 650b Plus-hjul. Traktormakt jatack…
Båda cyklarna lockar mig – vi får se åt vilket håll jag går med min egen fläskcykel – eftertänksamt och jordnära eller explosivt och extrovert.
Stay tuned…
