Himlen öppnade sig över Sveriges huvudstad Stockholm häromdagen. Ur denna gråa sky föll frusen nederbörd. I stora mängder. När det snöat klart kunde man konstatera att det inte hade singlat ned så många flingor på så kort tid på över hundra år. Bortåt en halvmeter vitt hade lagt sig som ett täcke över staden. Alla plogbilar och undanskyfflande fordon som man förväntar sig stod med motorn på tomgång och klara att köra ut, tycktes mest vara en önsketänkande fantasi hos oss som trafikerar stadens gator, vägar och GC-banor dagligen.
Så vad har detta med cykling att göra?
Som den lata sälle undertecknad är, så har jag inte haft tid/idst lägga på de dubbade vinterdäcken – prima finsktillverkade Nokian Hakkapelitta med vass ståldubb – på min pendlarhoj. Ni vet. Föret har varit snustorrt. Man skjuter det lite på framtiden, för det är ju fortfarande höst. Men en senkommen höst klipptes hastigt alldeles för kort av en skarpt ankommen vinterstorm. Kung Bore var så vred, snöflingorna så ungdomligt yra och det bleka färskafrusna vattentäcket över asfalten så total, att jag tänkte “åt fanders med det, jag tar fläskhojen”. Fatbiken på ren svengelska alltså.
Därför stod jag en morgon och meckade med min fatbike. Den hade stått still ett tag och behövde omvårdnad. Monterade kedja, rotade fram ett par lämpliga pedaler, drog fast lyktor. Sådant som man helst förbereder i lugn och ro, i värme och med god arbetsbelysning. Och inte 20 minuter innan man ska vara på en annan plats. Nåväl. Ett iskallt cykelrum fungerar också. Nöden är alla uppfinningars moder och det där. Och möjligheternas.
Pendla på fatbike? Ja, det går och fungerar underhållande för en själv, för andra medtrafikanter/publik och för ens egen kondition. Det kostar på att dra runt två gummivalsar á några kilo styck, men efter att ha arbetspendlat på min vanliga vardagshoj – en gammal Cannondale Badboy setuppad som singlespeed med en köttig 53/18-växel – så kändes 175-vevarmarna vääldigt långa. Tillgången till växellåda ville jag nästan kategorisera som fusk. Cykeln som hade känts ordentligt åbäkig var nu en trivsam och samarbetande frisk fläkt.
Men, några iakttagelser efter en veckas pendling på en fatbike:
- Man blir fantastiskt smutsig. Jag har ett 4″-däck bak och ett fett 4.8″-brett Surly Lou fram. Tillsammans ger de en yta som kastar vatten, slask och våt snö som motsvarar ungefär 100 vanliga landsvägsdäck.
- Vilket betyder att man bör klä sig i oömma och vattentäta kläder. Haglöfs Hellner-byxan i Gore Windstopper som jag burit, fungerar utmärkt för att stoppa vind och lättare nederbörd, men hade inget att sätta emot det stadiga bombardemanget från fyra tum fatbike-dack.
- Skärmar. Fatbike-stänkor har varit uppe för diskussion tidigare. En framskärm som jag skrivit om tidigare fungerar inte på just White-gaffeln när jag kör med Surly-däcket. Det finns alldeles för lite utrymme mellan däck och gaffel. Men jag har funderingar på att göra en ghetto-lösning av det. Samma sak med skärm för bakdäcket. Alternativet att klippa upp PET-flaskor börjar se intressant ut. Stay tuned.
- Får man upp ekipaget i fart så mullrar det som en tyngre motocross. Håkan Carlquist skulle gillat det.
- 175-millimeters vevarmar är faktiskt inte en jättebra längd för asfaltscykling. Iaf inte för någon av 180 centimeters längd med medelmåttig inseam.
- Snudd på totalt 9 tum brett gummi på ens sida skänker en viss trygghet. De oplogade cykelbanorna gick från att vara nästan icke-cykelbara till “äh, det är bara att trampa lite hårdare”.
- Däckstryck är A och O. Experimentera med psi och bar för att få till rätt kompromiss mellan flyt och eftergivlighet och effektivitet.
- Sitt ledigt i sadeln och låt cykeln ploga sig fram lite efter eget huvud.
- Stockholms cykelpendlare varierar vilt i kompetens, placering på cykelbanan och trafik(o)säker framfart. Det tar vi och borrar i i ett annat framtida blogginlägg.
