Det är väl ingen som har missat den analoga hastighetsmätaren med GPS-baserat inre som valsat runt i cykelpressen de senaste veckorna. Omata 1 kallas den och är en kärleksfull(?) blinkning med cykelsportens förflutna och dess framtid i ett skal signerat formgivare med förflutet på Nokia och ett urverk från japanska klockgiganten Seiko. Vårklassiker-specialisten Fabian Cancellara sägs också vara inblandad på ett hörn som rådgivare. Som förresten är sponsrad av klocktillverkaren IWC.
Omata 1 visar hastigheten med den stora röda visaren, tillryggalagd sträcka med den smala vita visaren och tid och antal klättrade höjdmeter med de två små visarna. Maskinen fungerar med gängse GPS-standard, så det går att exportera datafiler in i Strava. Man kan alltså nästan äta kakan och ha den kvar. Vi tycker att grundkonceptet med en analog visare är sunt och bra, då en Garmin med sex olika fält med siffror blir lite abstrakt. Men läsbarheten på Omata i skarpt läge ställer vi oss nyktert nyfikna över. En annan variant av en analog hastighetsmätare (som dock inte verkar ha nått längre än planeringsstadiet) är Redfish, som visar prov på rakare läsbarhet.
Vem Omata 1 är till för? Ögnar man igenom kommentarsfälten på allehanda cykelforum varierar tankarna om den Seiko-drivna hastighetsmätaren. Någon tycker att Rapha borde köpa hela konceptet och dubblera priset (från 500 dollar urspungligen), andra anser att om man är spekulant på en så dyr manick så är man sannolikt ägare till en effektmätare och vill se hur många watt man producerar.
Trots priset och att det inte går att omkonfigurera vad visarna på tavlan indikerar, gillar vi ändå vad vi ser och tror att marknaden för konceptet – en analog presentation av en digital GPS-signal – kommer att växa.
Var det någon annan som också tycker att Omata liknar klockorna från spanska mikro-tillverkaren Pita?
/EO
